HÄLSNING. Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel, avdelad för att förkunna Guds evangelium,

som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga skrifterna,

evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt

och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus Kristus, vår herre.

Genom honom har jag fått nåden och uppdraget att som apostel föra alla hedningar till lydnad i tro, hans namn till ära.

Bland dessa är också ni, som är kallade att tillhöra Jesus Kristus.

Jag hälsar er, alla Guds älskade i Rom, kallade att vara hans heliga. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.

PAULUS OCH FÖRSAMLINGEN I ROM. Först och främst: jag tackar alltid min Gud genom Jesus Kristus för er alla, därför att man i hela världen talar om er tro.

Gud, som jag tjänar med min ande när jag förkunnar evangeliet om hans son, kan vittna om att jag ständigt nämner er i mina böner.

Jag ber att jag äntligen skall få möjlighet att resa till er, om det är Guds vilja.

Ty jag längtar efter att få träffa er och dela med mig av Andens gåvor för att ni skall bli stärkta,

eller snarare: för att vi tillsammans skall få tröst genom vår gemensamma tro, er och min.

Jag vill att ni skall veta, bröder, att jag ofta – fast det hittills alltid kommit något i vägen – har tänkt besöka er för att kunna skörda någon frukt bland er liksom bland alla andra hedningar.

Greker och barbarer, lärda och olärda – alla har jag skyldigheter mot.

Därav min iver att förkunna evangeliet också för er i Rom.

Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken.

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

ETT LIV UTAN KUNSKAP OM GUD. Ty Guds vrede uppenbaras från himlen och drabbar all gudlöshet och orätt hos de människor som håller sanningen fången i orättfärdighet.

Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem.

Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem;

de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades.

De ville gälla för visa men blev till dårar.

De bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur.

Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra.

De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen.

Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt,

likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.

Eftersom de föraktade kunskapen om Gud lät han dem hemfalla åt föraktliga tänkesätt så att de gjorde det som inte får göras,

uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja.

De skvallrar och baktalar. De föraktar Gud. De är fräcka, övermodiga och skrytsamma, uppfinningsrika i det onda, uppstudsiga mot sina föräldrar,

tanklösa, trolösa, kärlekslösa, hjärtlösa.

De vet vad Gud har bestämt: att alla som lever så förtjänar döden. Ändå är det just så de lever, ja än värre, de tycker det är bra när andra gör det.

GUDS DOM ÖVER JUDAR OCH GREKER. Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer.

Vi vet att Guds dom över dem som lever så är väl grundad.

Men du som dömer dem som lever så och ändå själv gör samma sak, inbillar du dig att just du skall undgå Guds dom?

Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse?

Med ditt hårda och obotfärdiga hjärta hopar du vrede över dig till vredens dag, då det blir uppenbart att Gud dömer rättvist.

Han skall löna var och en efter hans gärningar:

evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och oförgänglighet,

men vrede och straff över dem som i självhävdelse vänder ryggen åt sanningen och följer orätten.

Nöd och ångest över varje människa som gör det onda, juden främst men också greken.

Härlighet, ära och frid åt var och en som gör det goda, juden främst men också greken.

Gud gör inte skillnad på människor.

LAGEN INGET SKYDD MOT DOMEN. Alla som har syndat utan lag skall också gå under utan lag. Och alla som har syndat under lagen skall dömas genom lagen.

Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare.

Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen.

Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig.

Det skall framgå den dag då Gud, enligt det evangelium jag har fått från Jesus Kristus, dömer vad som är fördolt hos människan.

Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen, du är stolt över din Gud,

känner hans vilja och kan avgöra vad som är väsentligt – du har ju vägledning i lagen.

Du tror dig om att vara en ledare för blinda, ett ljus för människor i mörker,

en fostrare för oförståndiga, en lärare för omogna – du äger ju kunskapen och sanningen i lagens gestalt.

Du undervisar alltså andra men inte dig själv. Du förbjuder stöld men är själv en tjuv.

Du fördömer äktenskapsbrott men begår det själv. Du avskyr de hedniska gudarna men drar dig inte för att plundra dem.

Du är stolt över lagen men vanärar Gud genom att överträda den,

ty som det står skrivet: För er skull smädas Guds namn bland hedningarna.

Omskärelse är till nytta om du lever efter lagen. Men överträder du lagen är du trots omskärelsen på nytt en oomskuren.

Om nu en oomskuren följer lagens bud, skall inte han få räknas som omskuren?

Då kommer han som till kroppen är oomskuren men fullgör lagen att döma dig som överträder lagen fast du har skriftens bokstav och omskärelsen.

Ty jude är man inte till det yttre, och omskärelsen är inte det som syns utanpå kroppen.

Jude är man i sitt inre, och omskuren är den som är det i sitt hjärta, i ande och inte efter bokstaven. Han får sitt beröm av Gud, inte av människor.

HELA MÄNSKLIGHETENS SKULD INFÖR GUD. Vilket företräde har då judarna, vilken fördel ger omskärelsen?

En stor fördel, på alla sätt. Först och främst: Guds ord anförtroddes åt dem.

Och om nu några har visat sig trolösa, skall då deras trolöshet upphäva Guds trofasthet?

Nej, inte alls: Gud är sann – sedan må varje människa visa sig vara en lögnare; som det står skrivet: Du skall befinnas rättfärdig i dina ord och segra när man anklagar dig.

Och om vår orättfärdighet skall bevisa Guds rättfärdighet, vad innebär då detta? Är kanske Gud mänskligt talat orättvis när han låter sin vrede drabba oss?

Nej, inte alls, ty hur skulle Gud då kunna döma världen?

Men om min lögn ökar Guds härlighet genom att framhäva hans sannfärdighet, varför skall jag då dömas som syndare?

Inte kan vi säga: »Låt oss göra det onda för att frambringa det goda.« Sådana ord lägger några i vår mun, men de som förtalar oss på det sättet förtjänar sitt straff.

Hur är det då, har vi något försteg? Inte utan vidare. Jag har förut anklagat både judar och greker för att stå under syndens välde.

Det står ju skrivet:Ingen finns som är rättfärdig, ingen enda,

ingen som förstår, ingen som söker Gud.

Alla har vikit av, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, ingen enda.

En öppen grav är deras strupe, sin tunga brukar de till svek. Huggormsgift har de bakom sina läppar,

deras mun är full av bitter förbannelse.

På snabba fötter ilar de för att utgjuta blod,

förödelse och elände kantar deras väg,

och fridens väg känner de inte.

Hos dem finns ingen fruktan för Gud.

Vi vet att lagens ord riktas till dem som äger lagen, för att varje mun skall tystas och hela världen underkastas Guds dom.

Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig inför honom. Lagen kan bara ge insikt om synd.

RÄTTFÄRDIGHET GENOM TRO. Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om –

en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad.

Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud,

och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.

Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade,

under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.

Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag.

Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar.

Eller är Gud bara judarnas Gud och inte hedningarnas? Jo, också hedningarnas,

så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna rättfärdiga av tro och de oomskurna rättfärdiga genom tro.

Upphäver vi då lagen genom tron? Inte alls! Vi befäster lagen.

EXEMPLET ABRAHAM. Vad innebär nu detta om vi tänker på Abraham, vårt folks stamfar? Hur gick det för honom?

Om han blev rättfärdig genom gärningar har han något att vara stolt över. Men inte inför Gud.

Ty vad säger skriften? Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig.

Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet.

Den däremot som står utan gärningar men tror på honom som gör syndaren rättfärdig, han får sin tro räknad som rättfärdighet.

Så prisar också David den människa salig som Gud räknar som rättfärdig oberoende av hennes gärningar:

Saliga de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är utplånade.

Salig den som Herren inte tillräknar synd.

Denna saligprisning, gäller den bara de omskurna eller också de oomskurna? Jag har redan sagt: för sin tros skull räknades Abraham som rättfärdig.

Och när skedde det, före eller efter omskärelsen? Före, inte efter.

Omskärelsens tecken fick han som bekräftelse på att han redan som oomskuren var rättfärdig genom sin tro. Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, så att dessa kunde räknas som rättfärdiga.

Han skulle också bli far till de omskurna, för dem som inte bara är omskurna utan också följer trons väg, den som vår fader Abraham vandrade redan innan han blev omskuren.

LÖFTET TILL ABRAHAM GÄLLER ALLA SOM TROR. Det var inte genom lagen som Abraham eller hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro.

Om arvingarna är de som håller sig till lagen, då är tron tom och löftet upphävt.

Ty lagen framkallar vrede; utan lag ingen överträdelse.

Därför är tron grunden för att nåden skall gälla och löftet stå fast för alla hans efterkommande, inte bara för dem som håller sig till lagen utan också för dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far,

som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader till många folk, och han är det inför den som han trodde på, Gud, som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns.

Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli.

Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött.

Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran

och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria.

Därför räknades han som rättfärdig.

Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig

utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus,

som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.

RÄDDADE GENOM TRO PÅ KRISTUS. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus.

Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet.

Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet,

uthålligheten fasthet och fastheten hopp.

Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.

Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne.

Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god.

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden.

Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv.

Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen.

ADAM OCH KRISTUS. Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor därför att de alla syndade.

Redan före lagen fanns alltså synd i världen, men synd räknas inte där det inte finns någon lag.

Ändå härskade döden från Adam till Mose också över dem som inte gjort sig skyldiga till en överträdelse som Adams. Och Adam motsvarar honom som skulle komma,

men överträdelsen kan inte jämföras med nåden. Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus.

Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande.

Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus.

Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor.

Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.

Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer,

och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre.

NYTT LIV GENOM DOPET IN I KRISTUS. Vad innebär nu detta? Skall vi stanna kvar i synden för att nåden skall bli större?

Naturligtvis inte. Vi som har dött bort från synden, hur skall vi kunna leva vidare i den?

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död?

Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.

Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han.

Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden.

Ty den som är död är frikänd från synden.

När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom.

Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom.

När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud.

Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.

Synden skall alltså inte få härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär.

Låt inte synden bruka era lemmar som redskap för orättfärdigheten, utan låt Gud bruka er, ni som ju har återvänt till livet från döden; låt honom använda era lemmar som redskap för rättfärdigheten.

Synden skall inte vara herre över er; ni står inte under lagen utan under nåden.

FRIA FRÅN SYNDEN. Hur är det då: skall vi synda eftersom vi inte står under lagen utan under nåden? Naturligtvis inte.

Ni vet ju att om ni gör er till slavar under någon och lyder honom, då är ni slavar under den ni lyder, antingen under synden, vilket för till döden, eller under den lydnad som för till rättfärdighet.

Men Gud vare tack! Ni var slavar under synden men valde att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i.

Och när ni då gjordes fria från synden blev ni slavar under rättfärdigheten –

jag väljer en mänsklig bild med tanke på er mänskliga otillräcklighet. Ty liksom ni gjorde era lemmar till slavar åt orenheten och laglösheten och blev laglösa skall ni nu göra dem till slavar åt rättfärdigheten och bli heliga.

När ni var slavar under synden stod ni fria gentemot rättfärdigheten.

Vad gav det för frukt? Sådant som ni nu känner skam över därför att det till slut leder till döden.

Nu däremot, när ni blivit fria från synden men är slavar under Gud, blir frukten ni skördar helighet och till slut evigt liv.

Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår herre.

FRIA FRÅN LAGEN. Vet ni inte, bröder – jag talar ju till sådana som känner lagen – att lagen råder över människan bara så länge hon lever?

Den gifta kvinnan är genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men om mannen dör är hon löst från lagen som band henne vid mannen.

Om hon går till en annan medan hennes man lever kallas hon alltså äktenskapsbryterska. Men om mannen dör är hon fri från lagen och bryter inte sitt äktenskap om hon går till en annan.

Så är det också med er, mina bröder: ni har dött bort från lagen med Kristi kropp och tillhör nu en annan, honom som blev uppväckt från de döda, och så kan vi bära frukt åt Gud.

Så länge vi levde på människans villkor var de synder och lidelser som väcks av lagen verksamma i våra lemmar, så att vi bar frukt åt döden.

Men nu har vi blivit fria från lagen, sedan vi dött bort från det som höll oss bundna, och kan tjäna på ett nytt sätt, med vår ande, och inte på det gamla, efter bokstaven.

LAGEN PÅ GOTT OCH ONT. Vad innebär nu detta? Att lagen är synd? Visst inte, men först genom lagen har jag lärt känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär.

Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär inom mig. Finns ingen lag är synden död.

Jag levde en gång, när lagen inte fanns för mig. Men när budordet kom fick synden liv,

och jag dog. Det visade sig att det budord som skulle föra till liv förde mig till döden.

Ty synden grep tillfället, den bedrog mig med budordet och dödade mig genom det.

Lagen är alltså helig och budordet heligt, rättvist och gott.

Var det då något gott som blev min död? Nej, inte alls. Det var synden. För att den skulle avslöjas som synd vållade den mig döden genom det som är gott; så skulle genom budordet synden kunna visa sin fruktansvärda syndighet.

Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden.

Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.

Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott.

Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.

Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott.

Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.

Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda –

i mitt inre bejakar jag ju Guds lag.

Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar.

Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?

Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag.

ETT ANDLINGT LIV I FRIHET. Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.

Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag.

Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan.

Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur.

Ty de som lever efter köttet har dess sinnelag, men de som lever efter anden är andligt sinnade.

Köttets sinnelag betyder död, men andens liv och frid.

Köttets sinnelag innebär ju fiendskap med Gud; det underordnar sig inte Guds lag och kan inte heller göra det.

De som är kvar i sin köttsliga natur kan inte behaga Gud.

Ni däremot är inte kvar i den utan lever andligt, när nu Guds ande bor i er. Men den som inte har Kristi ande tillhör inte honom.

Om Kristus bor i er, så är visserligen kroppen död på grund av synden, men anden har liv på grund av rättfärdigheten.

Om anden från honom som har uppväckt Jesus från de döda bor i er, då skall han som har uppväckt Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom att hans ande bor i er.

DEN HELIGHET SOM SKALL GES GUDS BARN. Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot köttet, inte att leva efter vår köttsliga natur.

Om ni lever på det sättet kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva.

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner.

Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: »Abba! Fader!«

Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.

Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.

Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras.

Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om

att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor.

Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser?

Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt.

På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord,

och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

GUDS KÄRLEK I KRISTUS JESUS. Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan.

Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder.

Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet.

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?

Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?

Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner,

vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.

Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?

Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår.

Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek.

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer,

varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

ISRAEL OCH GUDS LÖFTEN. Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Den heliga anden låter även mitt samvete bestyrka det,

ISRAEL OCH GUDS LÖFTEN. Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Den heliga anden låter även mitt samvete bestyrka det,

ty jag är fylld av sorg och mitt hjärta plågas ständigt.

Jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus om det kunde hjälpa mina bröder och stamfränder.

De är ju israeliterna, som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena,

de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa, han som är över allting, gud, välsignad i evighet, amen.

Det är inte så att Guds ord har visat sig felaktigt, ty Israel är inte alla som kommer från Israel,

och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Det heter ju: Det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare,

det vill säga: inte alla de barn som han blev upphov till är barn som Gud har gett honom; det är löftets barn som räknas som hans efterkommande.

Ty detta ord var ett löfte: Jag kommer tillbaka nästa år vid den här tiden, och då skall Sara ha en son.

Likadant var det när Rebecka hade blivit havande med två barn genom en och samme man, vår fader Isak.

Innan de var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont – Guds beslut att välja fritt skulle stå fast

och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar – redan då fick hon höra orden: Den äldre skall tjäna den yngre.

Det är också skrivet: Jag älskade Jakob men hatade Esau.

Vad innebär nu detta? Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte.

Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill.

Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande.

Skriften säger ju till farao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skulle visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.

Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill.

GUDS FRIHET I VALET AV FOLK. Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja.

Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan?

Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint?

Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede?

Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet?

Till att vara sådana har han kallat oss, vare sig vi är judar eller hedningar.

Så heter det också hos Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som inte var älskad skall jag kalla min älskade,

och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Gudens söner.

Och Jesaja utropar om Israel: Om än Israels söner är talrika som havets sand, skall bara en rest bli räddad;

snabbt och slutgiltigt skall Herren hålla räkenskap på jorden.

Likaså har Jesaja sagt: Hade inte Herren Sebaot sparat några av våra efterkommande, då hade vi blivit som Sodom, Gomorra skulle vi likna.

Vad innebär nu detta? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, har vunnit rättfärdighet, men en rättfärdighet som bygger på tro.

Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, kom inte fram till den lagen.

Varför? Därför att de inte höll sig till tron utan ville hålla sig till gärningarna. De snubblade över den stötesten

som skriften talar om: Se, i Sion lägger jag en sten som man snavar på, en klippa som man stöter emot. Men den som tror på den skall inte stå där med skam.

JUDARNA OCH RÄTTFÄRDIGHET. Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud är att de skall bli räddade.

Jag kan vittna om ivern i deras gudstro, men de saknar den rätta insikten.

De vet inte vad rättfärdighet från Gud vill säga utan söker hävda sin egen, och därför har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud.

Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig.

Ty om den rättfärdighet som lagen ger skriver Mose: Den människa som håller buden skall leva genom dem.

Men den rättfärdighet som tron ger säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall stiga upp till himlen? – det vill säga för att hämta ner Kristus –

eller: Vem skall stiga ner i avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda.

Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta – det vill säga trons ord, det som vi förkunnar.

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.

Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.

Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam.

Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger av sin rikedom åt alla som åkallar honom.

Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.

ALLA LYSSNADE INTE TILL EVANGELIGET. Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?

Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.

Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade?

Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord.

Men då frågar jag: kanske har de aldrig hört den? Visst har de! Över hela jorden nådde deras röst, till världens ändar deras ord.

Då frågar jag: kanske Israel inte förstod? Nej, redan Mose säger: Jag skall väcka er avund mot ett folk som inte är något folk; mot ett folk utan förstånd skall jag väcka er vrede.

Och Jesaja går så långt att han säger: Jag blev funnen av dem som inte sökte efter mig, jag visade mig för dem som inte frågade efter mig.

Men om Israel säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och motspänstigt folk.

GUD HAR INTE FÖRSKJUTIT SITT FOLK. Jag frågar då: kanske Gud har förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är ju själv israelit, ättling till Abraham och av Benjamins stam.

Gud har inte förskjutit sitt folk, som han en gång har utvalt. Ni vet ju vad skriften säger i berättelsen om Elia, då han anklagar Israel inför Gud:

Herre, dina profeter har de dödat och dina altaren har de rivit ner, jag är ensam kvar, och nu står de efter mitt liv.

Vad får han för svar från Gud? Jag har sparat åt mig sju tusen män som inte har böjt knä inför Baals bild.

På samma sätt finns det i vår tid en rest som Gud har utvalt av nåd.

Men om det var av nåd var det inte för gärningars skull – då vore nåden inte nåd.

Det betyder att Israel inte har uppnått vad det strävar efter, bara de utvalda har uppnått det. De andra har blivit förstockade,

som det står skrivet: Gud har gett dem en ande som omtöcknar dem, gett dem ögon som inte kan se och öron som inte kan höra, ända till denna dag.

Och David säger: Låt deras bord bli en fälla som fångar dem, en stötesten, ett straff för dem.

Förmörka deras ögon så att de inte kan se, och böj deras ryggar för alltid.

Jag frågar då: kanske snavade de för att de skulle falla? Visst inte. Men när de föll blev det till räddning för hedningarna, för att detta skulle sporra deras egen avund.

Om deras fall gav världen rikedom och deras nederlag gav hedningarna rikedom, vad skall då inte deras fulla styrka ge?

Men till er hedningar vill jag säga: just som apostel för hedningarna prisar jag min tjänst.

Kanske kan jag väcka mina stamfränders avund och rädda några av dem.

Ty om detta att de försköts gav världen försoning, vad skall då deras upptagande ge, om inte liv för de döda?

Om det första brödet är heligt är hela baket heligt. Och om roten är helig är också grenarna heliga.

OLIVTRÄDET OCH DESS GRENAR. Om några av olivträdets grenar har brutits bort och du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot,

så förhäv dig inte över de andra grenarna. Om du gör det skall du veta: det är inte du som bär roten utan roten som bär dig.

Nu säger du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in.

Ja visst, de bröts bort därför att de inte trodde, men du är kvar därför att du tror. Var inte övermodig utan ta dig i akt;

ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna skall han inte heller skona dig.

Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig om du håller fast vid hans godhet; annars blir också du bortskuren.

De andra blir däremot inympade, såvida de inte framhärdar i sin otro. Det står i Guds makt att ympa in dem igen.

Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd.

ISRAELS SLUTLIGA RÄDDNING. Bröder, för att ni inte skall förlita er på ert eget förstånd vill jag att ni skall känna till denna hemlighet. En del av israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet.

Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet: Från Sion skall befriaren komma och ta bort all synd från Jakob.

Och detta mitt förbund med dem betyder att jag lyfter av dem deras synder.

Ser man till evangeliet är de Guds fiender, för er skull. Ser man till utkorelsen är de hans älskade, för fädernas skull.

Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.

Ni var tidigare olydiga mot Gud men har nu fått förbarmande genom deras olydnad.

Nu har de varit olydiga medan ni har fått förbarmande för att även de skall få förbarmande.

Gud har gjort alla till olydnadens fångar för att kunna förbarma sig över alla.

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.

Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?

Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?

Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.

ANDLIG GUDSTJÄNST. Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst.

Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.

EN KROPP OCH MÅNGA LEMMAR. I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom.

Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter,

så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.

Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro,

tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar,

tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.

Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda.

Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.

Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren.

Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.

Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet.

Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte.

Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.

Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka.

Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor.

Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.

Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.

Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud.

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

ÖVERHETEN I GUDS TJÄNST. Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom.

De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva.

De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig;

den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.

Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt.

Det är ju därför ni betalar skatt, ty de styrande är Guds tjänare när de vakar över allt sådant.

Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad.

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen.

Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv.

Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.

TIDEN LIDER. Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro.

Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning.

Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund.

Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks.

DÖM INTE DIN BRODER. Den som är svag i tron skall ni godta utan att sätta er till doms över olika uppfattningar.

Den enes tro tillåter honom att äta vad som helst, medan den som är svag i tron bara äter grönsaker.

Den som vågar äta skall inte förakta den som inte gör det; den som inte vågar äta skall inte döma den som vågar, Gud har ju godtagit honom.

Vad har du för rätt att döma den som är i en annans tjänst? Om han står eller faller angår bara hans egen herre. Men han faller inte, ty Herren är stark nog att hålla honom upprätt.

Den ene gör skillnad på dagar; för den andre är de alla likvärdiga. Var och en skall vara fast i sin övertygelse.

Den som alltid tänker på vad det är för dag gör det för Herren. Och den som äter gör det för Herren; han tackar ju Gud. Den som inte äter avstår med tanke på Herren, och han tackar också Gud.

Ty ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull.

Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.

Ty Kristus dog och fick liv igen för att härska över både döda och levande.

Hur kan du då döma din broder? Eller hur kan du förakta din broder? Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol.

Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud.

Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud.

HÄNSYN TILL DE SVAGA. Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla.

I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent.

Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens bud. Låt inte din mat bringa den i fördärvet som Kristus dog för.

Se till att man inte talar illa om det goda som är ert.

Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden.

Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och blir uppskattad av människor.

Låt oss därför sträva efter det som gagnar friden och bygger upp gemenskapen.

Riv inte ner Guds verk för matens skull. Allt är rent men är inte bra för den som äter och kommer på fall.

Det är bra att avstå från kött och vin och annat som blir en stötesten för din broder.

Låt din egen tro vara en sak mellan dig och Gud. Salig den som inte behöver döma sig själv för det val han träffar.

Men den som äter fast han hyser betänkligheter är dömd därför att han inte handlar i tro. Allt som inte sker i tro är synd.

Vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva.

Vi skall var och en tänka på vår nästa, på vad som är gott och bygger upp.

Kristus tänkte inte på sig själv, nej, det står skrivet: Dina smädares smädelser föll över mig.

Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp.

Måtte uthållighetens och tröstens Gud göra er eniga efter Kristi Jesu vilja,

så att ni alla med en mun prisar vår herre Jesu Kristi Gud och fader.

Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära.

Jag menar: Kristus blev de omskurnas tjänare för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta de löften som getts åt fäderna,

och hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet. Det står ju skrivet: Därför skall jag prisa dig bland hedningarna, och ditt namn skall jag lovsjunga.

Vidare heter det: Gläd er, ni hedningar, tillsammans med hans folk.

Och en annan gång: Lova Herren, alla hedningar, lovsjung honom, alla folk.

Och Jesaja säger: Han som är av Jishajs rot skall komma, han som reser sig för att härska över hedningarna; på honom skall hedningarna hoppas.

Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft.

HEDNINGARNAS APOSTEL. Mina bröder, för min del har jag blivit övertygad om att ni själva är så fyllda av godhet och har så mycket av den fulla kunskapen att ni kan vägleda varandra.

Ändå har jag skrivit till er, ibland lite väl uppriktigt, och påmint er om en del saker. Jag har gjort det därför att Gud i sin nåd

gett mig uppdraget att gå ut till hedningarna som Kristi Jesu tempelpräst och i helig tjänst förvalta Guds evangelium. Så skall hedningarna bli ett offer som är helgat genom den heliga anden och som Gud därför tar emot.

Det är alltså tack vare Kristus Jesus som jag kan berömma mig av vad jag gör inför Gud.

Jag vågar inte tala om annat än det som Kristus har gjort genom mig för att hedningarna skall föras till lydnad, i ord och gärning,

genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har jag överallt spritt evangeliet om Kristus, från Jerusalem åt alla håll, ända till Illyrien.

Jag har alltid satt en ära i att inte förkunna evangeliet där Kristus redan är känd; jag vill inte bygga på en grund som någon annan har lagt.

Det står ju skrivet: De som inte har fått budskapet om honom skall se, och de som ingenting har hört skall förstå.

PAULUS PLANERADE BESÖK. Det är därför som jag gång på gång har blivit förhindrad att komma till er.

Men nu har jag inte längre några uppgifter i den här delen av världen, och jag har i åratal längtat efter att få besöka er

när jag far till Spanien. Jag hoppas att jag träffar er under den resan och att ni hjälper mig vidare på min väg, sedan jag väl, en alltför kort tid, har fått vara tillsammans med er.

Men först far jag till Jerusalem med hjälpen till de heliga.

Makedonien och Achaia har nämligen beslutat att göra en insamling för de fattiga bland de heliga i Jerusalem.

Så beslöt de; de står ju också i skuld till dem. Ty eftersom hedningarna har fått del av deras andliga goda är de i sin tur skyldiga att bistå dem med det materiella.

Sedan jag har fullgjort detta uppdrag och överlämnat resultatet till dem tänker jag fara till Spanien och besöka er på vägen.

Och jag vet att när jag kommer till er för jag med mig välsignelse från Kristus i fullt mått.

För vår herre Jesu Kristi skull och för den kärleks skull som Anden ger uppmanar jag er, bröder, att bistå mig i min kamp genom att be till Gud för mig,

så att han räddar mig från dem i Judeen som vägrar att tro och så att den hjälp jag har med mig till Jerusalem blir väl mottagen av de heliga.

Då kan jag komma till er med glädje och vila ut tillsammans med er, om Gud så vill.

Fridens Gud är med er alla, amen.

PERSONLIGA HÄLSNINGAR. Jag vill lägga ett gott ord för vår syster Foibe, som tjänar församlingen i Kenchreai.

Ta emot henne i Herren på ett sätt som anstår de heliga. Hjälp henne med allt hon kan begära av er. Hon har själv varit ett stöd för många, också för mig.

Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus.

De har vågat livet för mig, och inte bara jag utan alla hednakristna församlingar tackar dem.

Hälsa också församlingen som möts i deras hus. Hälsa min käre Epainetos, Asiens första gåva till Kristus.

Hälsa Maria, som har arbetat mycket för er.

Hälsa Andronikos och Junias, mina stamfränder och medfångar; de är högt ansedda som apostlar och har bekänt sig till Kristus före mig.

Hälsa Ampliatus, min käre broder i Herren.

Hälsa Urbanus, vår medarbetare i Kristi tjänst, och min käre Stachys.

Hälsa Apelles, denne pålitlige kristne. Hälsa alla hos Aristoboulos.

Hälsa min stamfrände Herodion. Hälsa alla dem hos Narkissos som tillhör Herren.

Hälsa Tryfaina och Tryfosa, som arbetar i Herrens tjänst. Hälsa den kära Persis, som har arbetat mycket i Herrens tjänst.

Hälsa Rufus, som Herren har utvalt, och hans mor, som är en mor också för mig.

Hälsa Asynkritos, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och bröderna kring dem.

Hälsa Filologos och Julia, Nereus och hans syster, Olympas och alla de andra heliga hos dem.

Hälsa varandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar hälsar er.

Jag uppmanar er, bröder, att se upp med dem som vållar splittring och lockar till avfall från den lära som ni har undervisats i. Håll er undan från dem.

Den sortens människor tjänar inte vår herre Kristus utan bara sin egen buk, och med sin insmickrande svada förleder de godtrogna själar.

Er lydnad har dock blivit känd överallt. Därför gläder jag mig över er och önskar bara att ni skall vara kunniga i allt gott och obesmittade av allt ont.

Fridens Gud skall snart låta Satan krossas under era fötter. Nåd från vår herre Jesus Kristus åt er alla.

Min medarbetare Timotheos hälsar er, likaså mina stamfränder Lucius, Jason och Sosipatros.

En hälsning också från mig, Tertius, som i Herrens tjänst har skrivit ner detta brev.

Gaius, som har upplåtit sitt hus åt mig och hela församlingen, skickar också sin hälsning, liksom stadskassören Erastos och brodern Quartus.

AVSLUTANDE LOVPRISNING. Honom som förmår styrka er, enligt mitt evangelium och förkunnelsen om Jesus Kristus – där en hemlighet avslöjas som från tidens början varit outsagd

men nu har uppenbarats och på den evige Gudens befallning gjorts känd med hjälp av profetiska skrifter för att alla folk skall föras till lydnad i tron –

honom, den Gud som ensam är vis, tillhör härligheten, genom Jesus Kristus, i evighet, amen.