I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde

fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar.

Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike.

Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, »det som ni har hört mig tala om«, sade han.

»Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.«

De som hade samlats frågade honom: »Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?«

Han svarade: »Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt.

Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.«

När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn.

Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem.

»Galileer«, sade de, »varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.« En efterträdare åt Judas utses

Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden.

Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son.

Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

En dag vid den tiden tog Petrus till orda inför bröderna – omkring 120 personer var samlade – och sade:

»Mina bröder, de ord i skriften skulle uppfyllas som den heliga anden lät David säga om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus.

Han var en av oss och hade fått samma uppdrag som vi.

Med lönen för sin ogärning köpte han sig en bit jord. Men där föll han framstupa, och buken sprack så att alla inälvorna rann ut.

Det blev känt för alla i Jerusalem, och sedan kallades platsen på deras språk för Akeldamak, det vill säga Blodsåkern.

I Psaltaren står det: Må hans boplats läggas öde, ingen skall bo där, och: Må hans ämbete övergå till någon annan.

Därför måste nu någon av dem som var med oss under hela den tid då herren Jesus kom och gick ibland oss,

från det att han döptes av Johannes fram till den dag då han blev upptagen från oss – någon av dem skall vittna tillsammans med oss om hans uppståndelse.«

Två blev föreslagna, Josef Barsabbas, som kallades Justus, och Mattias.

Och man bad: »Herre, du som känner allas hjärtan, visa oss vilken av dessa båda du har utvalt

till denna tjänst som apostel efter Judas, som övergav sin plats för att hamna där han hör hemma.«

Så kastade de lott, och lotten föll på Mattias, och han upptogs som den tolfte bland apostlarna.

DEN HELIGA ANDEN. När pingstdagen kom var de alla församlade.

Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt.

De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem.

Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.

I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen.

När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas.

Utom sig av förvåning sade de: »Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar?

Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas?

Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien,

från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom,

både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.«

I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: »Vad betyder detta?«

Men andra gjorde sig lustiga och sade: »De har druckit sig fulla på halvjäst vin.«

PETRUS TAL PÅ PINGSTDAGEN. Då steg Petrus fram med de elva andra och tog till orda och talade till dem: »Judar, ja alla ni som bor i Jerusalem, detta skall ni veta, lyssna till mina ord.

Det är inte som ni tror, att de här männen är berusade, det är ju bara morgon.

Nej, detta är vad som har sagts genom profeten Joel:

Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar.

Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande, och de skall profetera.

Jag skall låta sällsamma ting visa sig uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod och eld och moln av rök.

Solen skall vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och strålande.

Men var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.

Israeliter, lyssna på mina ord: Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och under och tecken mitt ibland er, som ni själva vet,

han utlämnades efter Guds beslut och plan, och ni lät laglösa spika fast och döda honom.

Men Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp.

Ty David säger om honom:Jag har alltid haft Herren för mina ögon, han står vid min sida för att jag inte skall vackla.

Därför fröjdar sig mitt hjärta och jublar min tunga, ja, än mer: min kropp skall få vila med förtröstan.

Ty du skall inte lämna min själ i dödsriket eller låta din helige möta förgängelsen.

Du har visat mig livets vägar. Du skall uppfylla mig med glädje när jag får se ditt ansikte.

Mina bröder, jag kan lugnt säga till er att vår stamfar David är död och begraven, hans grav finns här än i dag.

Nu var han ju profet och visste att Gud med ed hade lovat honom att sätta en ättling till honom på hans tron.

Därför var det Messias uppståndelse han förutsade med orden: Han lämnades inte i dödsriket, och hans kropp mötte inte förgängelsen.

Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det.

Gud har upphöjt honom med sin högra hand, och sedan han enligt löftet tagit emot den heliga anden av Fadern har han nu utgjutit den, så som ni här ser och hör.

David har inte själv stigit upp till himlen, men han säger: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida,

så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter.

Hela Israels folk skall alltså vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst.«

Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: »Bröder, vad skall vi göra?«

Petrus svarade: »Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva.

Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.«

Petrus vädjade till dem med många andra ord också, och han uppmanade dem: »Se till att ni blir räddade undan detta onda släkte.«

DE TROENDES GEMENSKAP. De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen.

Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.

Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna.

De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt.

De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.

De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.

De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.

DEN LAME VID SKÖNA PORTEN. Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen.

Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet.

När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa.

De fäste blicken på honom, och Petrus sade: »Se på oss!«

Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem.

Men Petrus sade: »Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!«

Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister.

Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud.

Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud.

Och när de upptäckte att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med honom.

PETRUS TAL I SALOMOS PELARHALL. Mannen ville inte släppa Petrus och Johannes, och alla skockades i förundran omkring dem i Salomos pelarhall, som den kallas.

Då sade Petrus till folket: »Israeliter, varför blir ni förvånade över det här? Ni stirrar på oss som om det var genom vår egen kraft eller fromhet vi fick mannen att gå.

Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som ni utlämnade och som ni förnekade inför Pilatus när han hade beslutat sig för att frige honom.

Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven,

och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om.

Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn.

Nu vet jag, mina bröder, att ni handlade av okunnighet, ni liksom era ledare.

Men på så sätt har Gud låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter: att hans Messias skulle lida.

Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade.

Då skall den tid komma från Herren då vi får vila ut, och han skall sända er den Messias som han har bestämt, Jesus,

fast himlen måste behålla honom till den dag då allt det blir upprättat som Gud har förkunnat genom sina heliga profeter från tidens början.

Mose sade: En profet lik mig skall Herren, er Gud, låta stå upp ur era bröders led. Lyssna till honom och gör allt vad han säger er.

Var och en som inte lyssnar till den profeten skall utrotas ur folket.

Sedan har alla profeter som har uppträtt, från Samuel och framåt, talat om dessa dagar.

Ni är söner till profeterna och har ärvt det förbund som Gud slöt med era fäder när han sade till Abraham: Genom dina ättlingar skall alla släkten på jorden bli välsignade.

Det var i första hand för er som Gud lät sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att förmå er alla att lämna ondskans väg.«

PETRUS OCH JOHANNES INFÖR RÅDET. Medan de talade till folket överraskades de av prästerna, tempelkommendanten och saddukeerna,

som inte kunde tåla att apostlarna undervisade folket och med hänvisning till Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda.

De grep dem och höll dem i häkte till nästa dag, eftersom det redan var kväll.

Men många som hade hört ordet kom till tro, och tillsammans var de nu omkring fem tusen män.

Nästa dag samlades de högsta styresmännen samt de äldste och de skriftlärda i Jerusalem.

Översteprästen Hannas var där liksom Kajafas, Jonatas och Alexandros och alla av översteprästerlig släkt.

De lät föra fram apostlarna och frågade dem: »Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?«

Då fylldes Petrus av helig ande och svarade dem: »Ni äldste och folkets ledare,

när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad,

då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er.

Jesus är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten.

Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.«

När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att båda var enkla och olärda män, förvånade de sig. De kände igen dem som följeslagare till Jesus,

och när de såg mannen som hade blivit botad stå där tillsammans med dem, blev de svarslösa.

De befallde dem att vänta utanför rådet och överlade sedan med varandra.

»Vad skall vi göra med de här människorna? Att ett märkligt tecken har skett genom dem är uppenbart för hela Jerusalem, och vi kan inte förneka det.

Men för att ryktet inte skall spridas ännu mer bland folket måste vi varna dem för att hädanefter tala till någon i det namnet.«

De kallade in dem och sade åt dem att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn.

Men Petrus och Johannes svarade dem: »Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom.

Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.«

Då gav de dem en ny sträng varning men släppte dem sedan. För folkets skull såg de ingen möjlighet att straffa dem; alla prisade ju Gud för vad som hade skett,

ty mannen som hade blivit botad genom detta tecken var över fyrtio år gammal.

BÖN OM HELIG ANDE. Sedan de hade blivit fria sökte de upp sina egna och berättade vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem.

När de andra hörde det började de gemensamt be högt till Gud och sade: »Härskare, du som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer,

du som har låtit den heliga anden säga genom vår fader David, din tjänare: Varför förhäver sig hedningarna, varför smider folken fåfänga planer?

Jordens kungar träder fram och furstarna gaddar sig samman mot Herren och hans smorde.

Ja, de har sannerligen gaddat sig samman här i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, hedningarna och Israels folk,

alla har de gjort vad din makt och ditt beslut hade förutbestämt.

Se nu hur de hotar oss, Herre, och ge dina tjänare frimodighet att förkunna ditt ord.

Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.«

När de hade slutat be skakade marken där de var samlade, och alla fylldes av den heliga anden och förkunnade frimodigt Guds ord.

EGENSOMSGEMENSKAP. Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.

Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd.

Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman

och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.

Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, det vill säga Tröstens son,

sålde också han en åker han ägde och kom och lade ner pengarna framför apostlarna.

ANANIAS OCH SAPFEIRA. En man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Sapfeira en egendom.

Med hustruns vetskap tog han undan en del av köpesumman och kom och lade ner resten framför apostlarna.

Då sade Petrus: »Ananias, hur har Satan kunnat fylla ditt hjärta, så att du försöker lura den heliga anden och tar undan en del av pengarna du har fått för din jord?

Var den inte din så länge du ägde den, och förfogade du inte över pengarna när den var såld? Hur kunde du komma på tanken att göra så? Det är inte människor du har försökt lura, utan Gud.«

Vid de orden föll Ananias död ner, och alla som hörde på greps av stor fruktan.

De yngre männen svepte honom, bar bort honom och begravde honom.

Omkring tre timmar senare kom hans hustru dit utan att veta vad som hade hänt.

Petrus vände sig till henne: »Säg mig, var det allt ni fick för jorden?« – »Ja, det var allt«, svarade hon.

Men då sade Petrus: »Hur kunde ni komma överens om att utmana Herrens ande? Du hör stegen utanför dörren – det är männen som har begravt din man, och nu skall de bära bort dig.«

I samma ögonblick föll hon ner framför honom och dog. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort henne och begravde henne bredvid hennes man.

Stor fruktan grep hela församlingen och alla som hörde talas om denna händelse.

TECKEN OCH UNDER BLAND FOLKET. Genom apostlarna skedde många tecken och under bland folket. Alla de troende höll samman och brukade mötas i Salomos pelarhall.

Ingen annan vågade ansluta sig till dem, men folket satte dem högt, och mer än så:

män och kvinnor i stort antal kom till tro på Herren.

Man bar ut sina sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att när Petrus gick förbi åtminstone hans skugga skulle falla på någon av dem.

Också från orterna kring Jerusalem kom stora skaror som förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.

RÅDET INGRIPER MOT APOSTLARNA. Då ingrep översteprästen och alla hans närmaste män, det vill säga saddukeernas parti. Upptända av trosnit

grep de apostlarna och satte dem i stadshäktet.

Men på natten öppnade en ängel från Herren fängelsets dörrar och förde ut apostlarna och sade:

»Gå och ställ er i templet och låt folket höra allt om detta nya liv.«

De lydde och gick tidigt på morgonen till templet och undervisade. När översteprästen och hans närmaste män kom dit kallade de samman rådet, alltså hela den beslutande församlingen i Israel, och skickade sedan bud till fängelset för att hämta apostlarna.

Men när tjänarna kom dit kunde de inte finna dem där utan vände tillbaka och rapporterade:

»Vi såg att fängelset var ordentligt låst och att vakterna stod vid sina dörrar, men när vi öppnade fann vi ingen där inne.«

När tempelkommendanten och översteprästerna fick höra detta kunde de inte begripa vad som hade hänt med fångarna.

Men så kom någon och talade om för dem att männen som de hade satt i fängelse nu stod i templet och undervisade folket.

Då gick kommendanten och tjänarna bort och hämtade dem, men utan att bruka våld, eftersom de var rädda för att bli stenade av folket.

När de kom tillbaka med apostlarna förde de in dem till rådet, och översteprästen började förhöra dem:

»Vi har uttryckligen förbjudit er att undervisa i det namnet, och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er lära och vill göra oss ansvariga för den där mannens blod.«

Petrus och apostlarna svarade: »Man måste lyda Gud mer än människor.

Våra fäders Gud uppväckte Jesus, som ni hängde upp på en träpåle och mördade.

Honom har Gud upphöjt med sin högra hand och gjort till hövding och frälsare för att Israel skall kunna omvända sig och få förlåtelse för sina synder.

Om allt detta kan vi vittna, och likaså den heliga anden som Gud har gett åt dem som lyder honom.«

Rådsmedlemmarna blev ursinniga och talade om att döda dem.

Men då reste sig en av fariseerna i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var högt aktad av hela folket, och sade till om att männen skulle föras ut ett tag.

Sedan fortsatte han: »Israeliter, tänk er för innan ni gör något med de här männen.

För inte så länge sedan uppträdde Theudas och gav sig ut för att vara något, och han fick säkert fyrahundra anhängare. Men han dödades, och hela skaran som hade följt honom upplöstes och försvann.

Efter honom, medan skattskrivningen pågick, kom Judas från Galileen och lyckades dra med sig många människor. Men också han miste livet, och hela skaran som hade följt honom skingrades.

Därför säger jag er nu: lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt.

Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv.«

De följde hans råd och kallade in apostlarna, förbjöd dem att tala i Jesu namn och släppte dem sedan de låtit prygla dem.

Apostlarna lämnade rådet, glada över att de befunnits värdiga att förnedras för Namnets skull.

De fortsatte dag efter dag med att undervisa i templet och hemma och förkunna budskapet att Jesus är Messias.

SJU MEDHJÄLPARE UTSES. Vid denna tid, då lärjungarnas antal ständigt växte, började de grekisktalande judarna klaga över att de infödda judarna åsidosatte deras änkor vid den dagliga utspisningen.

De tolv kallade samman alla lärjungarna och sade: »Det är inte riktigt att vi skall försumma Guds ord för att ordna med måltider.

Nej, bröder, välj ut sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av ande och vishet, så sätter vi dem till sådana uppgifter.

Då kan vi själva ägna oss helt åt bön och åt ordets tjänst.«

Alla de församlade gillade förslaget, och de valde Stefanos, en man fylld av tro och helig ande, Filippos, Prochoros, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaos, en proselyt från Antiochia,

och förde dem fram till apostlarna, som bad en bön och lade sina händer på dem.

Guds ord vann spridning, och antalet lärjungar i Jerusalem steg kraftigt. Även en stor mängd präster började omfatta tron.

STEFANOS ARRESTERAS. Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.

Då uppträdde några medlemmar i den synagoga som kallades De frigivnas (dit hörde folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien) och började disputera med Stefanos.

Men de kunde inte hävda sig mot visdomen och anden i det han sade.

Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud.

De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet.

Där fick falska vittnen träda fram och säga: »Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen.

Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose.«

Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.

STEFANOS TAL. Översteprästen frågade: »Är detta sant?«

Stefanos svarade: »Bröder och fäder, lyssna på mig. Härlighetens Gud visade sig för vår fader Abraham, som då bodde i Mesopotamien och ännu inte hade flyttat till Harran,

och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig.

Då lämnade Abraham Kaldeen och bosatte sig i Harran. När hans far var död lät Gud honom flytta vidare till det land där ni nu bor.

Han gav honom ingen mark, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att han skulle få landet som sin egendom, han och hans ättlingar, fast han ännu inte hade några barn.

Detta är vad Gud sade: Hans ättlingar skall bo som främlingar i ett land som inte är deras och vara slavar och förtryckas i fyrahundra år.

Men det folk vars slavar de blir skall jag döma, sade Gud, och därefter skall de dra ut ur landet och dyrka mig på denna plats.

Och han upprättade med Abraham det förbund som har omskärelsen som tecken. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob och Jakob till de tolv stamfäderna.

Stamfäderna greps av avund mot Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom

och hjälpte honom ur alla svårigheter. Han gav honom vishet och lät honom komma i gunst hos farao, den egyptiske kungen, och denne satte honom att styra Egypten och sköta hans förvaltning.

Emellertid drabbades hela Egypten och Kanaan av hungersnöd och svåra lidanden, och våra fäder kunde inte skaffa sig mat.

Men Jakob fick höra att det fanns brödsäd i Egypten och skickade dit våra fäder, först en gång och sedan en gång till.

Andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick reda på hans släkt.

Josef sände då bud efter sin far Jakob och hela hans familj på sjuttiofem personer,

och Jakob drog ner till Egypten. När han och våra fäder hade dött

fördes de till Shekem och lades i den grav som Abraham hade köpt av Hamors söner i Shekem mot betalning i silver.

Tiden närmade sig då Guds löfte till Abraham skulle uppfyllas, och israeliterna blev ett stort och talrikt folk i Egypten.

Men då uppsteg en ny kung på Egyptens tron, en som ingenting visste om Josef.

Han gick fram med list mot vårt folk, förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut de nyfödda, så att de inte skulle överleva.

Då föddes Mose, och han var ett sällsynt vackert barn. Under tre månader sköttes han i sin fars hus.

Sedan sattes han ut, men faraos dotter tog upp honom och uppfostrade honom som sin egen son.

Mose blev grundligt insatt i den egyptiska visdomen och uppträdde med kraft i både ord och handling.

När han var fyrtio år föddes den tanken hos honom att han skulle besöka sina bröder, israeliterna.

När han då fick se hur en av dem blev misshandlad skyndade han till hans hjälp och gav honom upprättelse genom att slå ihjäl egyptern.

Han trodde att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom honom, men det gjorde de inte.

Nästa dag kom han dit just som ett par av dem hade råkat i gräl. Han försökte försona dem och sade: ’Ni är ju bröder, varför gör ni varandra illa?’

Men den som hade angripit sin landsman stötte undan Mose och sade: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss?

Tänker du döda mig som du dödade egyptern i går?’

Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjan, där han blev far till två söner.

När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i en brinnande törnbuske.

Mose häpnade över synen, och när han gick fram för att se efter vad det var hördes Herrens röst:

Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Då darrade Mose av skräck och vågade inte se efter.

Men Herren sade till honom: Ta av dig dina skor, ty platsen där du står är helig mark.

Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, jag har hört deras suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Kom, jag skall sända dig till Egypten.

Denne Mose som de hade avvisat med orden: Vem har satt dig till ledare och domare? honom sände Gud att vara både ledare och befriare när han lät ängeln visa sig för honom i törnbusken.

Det var Mose som ledde deras uttåg och som gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år.

Det var Mose som sade till israeliterna: En profet lik mig skall Gud låta stå upp ur era bröders led.

Det var han som i folkförsamlingen i öknen förmedlade till våra fäder det som ängeln talade till honom på Sinai. Han tog emot levande ord för att ge dem vidare till oss.

Men våra fäder ville inte lyda honom utan stötte honom ifrån sig. De önskade sig tillbaka till Egypten

och sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss. Ty vad som har hänt denne Mose som har fört oss ut ur Egypten, det vet vi inte.

Under den här tiden gjorde de en kalv och bar fram offer åt avguden och höll fest i glädje över sina händers verk.

Men Gud vände sig bort och lät dem dyrka den himmelska hären, som det står i profetboken: Varken slaktoffer eller andra offer frambar ni åt mig under de fyrtio åren i öknen, ni som är Israels folk.

Ni bar med er Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som ni gjort för att tillbe. Därför skall jag fördriva er till landet bortom Babylon.

I öknen hade våra fäder förbundstecknets tält, inrättat så som den som talade med Mose hade bestämt, nämligen efter den förebild Mose fick se.

Och fäderna tog det i arv och förde det hit under Josua, när de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för våra fäder. Här stod det till Davids tid,

och David fann nåd inför Gud och bad att han skulle finna en boning åt Jakobs Gud.

Men Salomo byggde ett hus åt honom.

Den Högste bor dock inte i något som är byggt av människohand. Som profeten säger:

Himlen är min tron, jorden min fotapall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, var skulle min viloplats vara?

Har inte mina händer gjort allt detta?

Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder.

Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom,

ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.«

STEFANOS STENAS. När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder.

Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida,

och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.«

Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång

och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul.

Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.«

Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.« Med de orden dog han.

Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades. SAUL FÖRFÖLJER DE KRISTNA. Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien.

Några fromma män begravde Stefanos och höll stor dödsklagan över honom.

Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.

FILIPPOS FÖRKUNNAR I SAMARIEN. De som hade skingrats vandrade omkring och predikade budskapet.

Filippos kom till huvudstaden i Samarien och förkunnade Kristus för folket där.

Alla lyssnade uppmärksamt på hans ord när de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde.

Ty från många som var besatta for de orena andarna ut under höga rop, och många lytta och lama botades.

Det blev stor glädje i den staden.

Men där fanns en man vid namn Simon som bedrev trolldom och som hade fått folket i Samarien att häpna. Han gav sig ut för att vara något stort

och fick alla med sig, hög som låg, och de sade: »Han är Guds kraft, den som kallas Den stora kraften.«

De slöt upp kring honom därför att han länge hade hänfört dem med sina trollkonster.

Men när de hade börjat tro på Filippos och hans budskap om Guds rike och Jesu Kristi namn lät de döpa sig, både män och kvinnor.

Simon kom själv till tro. Han blev döpt och vek sedan inte från Filippos sida, och han häpnade när han såg vilka tecken och under som skedde.

Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes,

som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande.

Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn.

Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande.

När Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning som Anden förmedlades erbjöd han dem pengar

och sade: »Ge denna makt åt mig också, så att den jag lägger mina händer på får helig ande.«

Men Petrus svarade: »Förbannelse över dig och dina pengar, om du tror att du kan köpa Guds gåva.

Du har ingen rätt till det vi förkunnar, ty ditt hjärta är inte rättsinnigt inför Gud.

Omvänd dig från denna din ondska och be till Herren, så kanske han förlåter dig ditt uppsåt.

För jag ser att du sprider bitter galla och snärjer med orättfärdighet.«

Simon svarade: »Be för mig till Herren, så att inget av det som ni har sagt drabbar mig.«

Sedan apostlarna hade vittnat och förkunnat ordet om Herren vände de tillbaka till Jerusalem och lät under vägen många samariska byar höra evangeliet.

FILIPPOS OCH DEN ETIOPISKE HOVMANNEN. En ängel från Herren sade till Filippos: »Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.«

Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud

och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja.

Anden sade till Filippos: »Gå fram till vagnen och håll dig intill den.«

Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: »Förstår du vad du läser?« –

»Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?« svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom.

Skriftstället som han läste var detta:Liksom ett får som leds till slakt, liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det öppnade han inte sin mun.

Genom förödmjukelsen blev hans dom upphävd. Vem kan räkna hans efterkommande, när hans liv nu upphöjs från jorden?

Hovmannen frågade Filippos: »Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?«

Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom.

När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: »Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?«

Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom.

När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje.

Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.

SAUL PÅ VÄGEN TILL DAMASKUS. Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen

och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem.

Men när han på sin resa närmade sig Damaskus omgavs han plötsligt av ett bländande ljussken från himlen.

Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?«

Han frågade: »Vem är du, herre?« – »Jag är Jesus, den som du förföljer.

Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra.«

Hans reskamrater stod förstummade; de hörde rösten men såg ingen.

Saul reste sig upp, men fast hans ögon var öppna kunde han inte se. De tog honom då vid handen och ledde honom in i Damaskus.

Under tre dagar var han blind, och han varken åt eller drack.

ANANIAS. SAUL I DAMASKUS. I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: »Ananias!« Han svarade: »Ja, herre.«

Herren sade: »Gå genast till Raka gatan, och fråga i Judas hus efter en som heter Saul och är från Tarsos. Han ber,

och i en syn har han sett en man som heter Ananias komma in och lägga sina händer på honom för att han skall se igen.« –

»Herre«, svarade Ananias, »jag har hört från många håll om den mannen och allt ont han har gjort mot dina heliga i Jerusalem.

Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn.«

Men Herren sade till honom: »Gå, honom har jag utvalt till mitt redskap. Han skall föra ut mitt namn till hedningar och kungar och Israels folk,

och jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull.«

Ananias gav sig i väg och gick till Judas hus. Han lade sina händer på Saul och sade: »Saul, min broder! Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du skall få tillbaka din syn och fyllas av helig ande.«

Då var det som om fjäll hade fallit från Sauls ögon, och han kunde se igen. Han lät genast döpa sig,

och när han hade ätit återfick han krafterna. Han stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus

och började genast förkunna i synagogorna att Jesus är Guds son.

Alla som hörde honom häpnade och sade: »Var det inte han som i Jerusalem ville förgöra alla som åkallar Jesu namn? Har han inte kommit hit för att gripa dem och ställa dem inför översteprästerna?«

Men Saul uppträdde med allt större kraft och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade att Jesus är Messias.

Efter någon tid kom judarna överens om att röja honom ur vägen,

men han fick reda på deras planer. De lurade på honom vid stadsportarna dag och natt för att döda honom,

men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom från stadsmuren i en korg.

SAUL I JERUSALEM När han hade kommit tillbaka till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge.

Då tog Barnabas honom med sig till apostlarna och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren, som talat till honom, och hur han frimodigt hade predikat i Jesu namn i Damaskus.

Sedan fick Saul komma och gå som han ville hos dem i Jerusalem och talade frimodigt i Herrens namn.

Han predikade också för de grekisktalande judarna och disputerade med dem. De bestämde sig för att röja honom ur vägen,

men när bröderna fick reda på detta tog de honom ner till Caesarea och skickade honom därifrån vidare till Tarsos.

PETRUS I LYDDA OCH JOPPE. Kyrkan fick nu vara i fred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den byggdes upp och levde i gudsfruktan, och den växte genom den heliga andens tröst och stöd.

Petrus vandrade från plats till plats och kom då också till de heliga som bodde i Lydda.

Där träffade han en man vid namn Aineas som var förlamad och hade legat till sängs i åtta år.

Petrus sade till honom: »Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd.« Genast steg han upp,

och alla som bodde i Lydda och på Sharonslätten såg honom, och de omvände sig till Herren.

I Joppe fanns det bland lärjungarna en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas. Hennes liv var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga.

Vid den här tiden blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och bar upp henne på övervåningen.

Lydda ligger inte långt från Joppe, och då lärjungarna hörde att Petrus var där skickade de dit två män och bad honom komma över till dem så fort som möjligt.

Petrus följde genast med. När han kom fram förde de honom upp på övervåningen, där alla änkorna samlades kring honom och gråtande visade honom de skjortor och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem.

Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: »Tabita, stig upp!« Hon öppnade ögonen, och när hon såg Petrus satte hon sig upp.

Han räckte henne handen och hjälpte henne att resa sig. Sedan kallade han in de heliga och änkorna och lät dem se hur hon stod där levande.

Händelsen blev känd i hela Joppe, och många kom till tro på Herren.

Petrus stannade någon tid i Joppe hos Simon, en garvare.

PETRUS OCH CORNELIS. I Caesarea fanns en man som hette Cornelius, officer vid Italiska bataljonen.

Han var from och gudfruktig liksom alla i hans hus, gav rikligt med allmosor till judarna och bad alltid till Gud.

En dag på eftermiddagen såg han tydligt i en syn hur en ängel från Gud kom in till honom och sade: »Cornelius!«

Han såg förskräckt på ängeln och frågade: »Vad vill du, herre?« Ängeln svarade: »Dina böner och allmosor har stigit upp till Gud som en påminnelse om dig.

Skicka nu några av dina män till Joppe för att hämta en viss Simon som kallas Petrus.

Han bor hos en garvare Simon som har sitt hus nere vid havet.«

När ängeln som talat med honom var borta kallade Cornelius till sig två tjänare och en av sina ordonnanser, en from man.

Han berättade alltsammans för dem och sände dem till Joppe.

Nästa dag medan de var på väg och närmade sig staden gick Petrus vid middagstiden upp på taket för att be.

Han blev då hungrig och ville ha något att äta. Medan maten gjordes i ordning föll han i hänryckning.

Han såg himlen öppen, och det kom ner något som liknade en stor linneduk. Hängande i sina fyra hörn sänktes den ner på jorden,

och i den fanns alla markens fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar.

En röst sade till honom: »Petrus, slakta och ät!«

Petrus svarade: »Nej, nej, herre! Aldrig har jag ätit något oheligt eller orent.«

Då hörde han för andra gången en röst: »Vad Gud gjorde till rent skall inte du göra till orent.«

Detta hände tre gånger, och sedan lyftes duken strax upp till himlen.

Medan Petrus grubblade över meningen med den syn han haft kom männen som Cornelius hade skickat. De frågade sig fram till Simons hus och stannade vid porten

och ropade och undrade om den Simon som kallades Petrus bodde där.

Petrus funderade ännu över synen, då Anden sade till honom: »Här är tre män som söker dig.

Gå genast ner, och tveka inte att följa med dem, det är jag som har sänt dem.«

Petrus gick ner till männen och sade: »Jag är den ni söker. Varför har ni kommit hit?«

De svarade: »Cornelius, en officer som är rättskaffens och gudfruktig och har gott namn om sig i hela den judiska befolkningen, har blivit tillsagd av en helig ängel att skicka efter dig och höra vad du har att säga.«

Då bad han dem stiga in och lät dem bo över där. Nästa dag gav han sig i väg i sällskap med dem, och några av bröderna i Joppe följde med.

Dagen därpå var han framme i Caesarea, där Cornelius väntade på dem tillsammans med sina släktingar och närmaste vänner som han hade bett komma.

När Petrus skulle stiga in kom Cornelius emot honom och kastade sig vördnadsfullt för hans fötter.

Men Petrus sade åt honom att resa sig: »Stig upp, jag är en människa, jag också.«

Sedan gick han in under samtal med Cornelius. Där inne fann han många församlade,

och han sade till dem: »Som ni vet är det förbjudet för en jude att umgås med någon som tillhör ett annat folk eller att besöka honom. Men mig har Gud visat att man inte skall betrakta någon människa som ohelig eller oren.

Därför kom jag utan invändningar när jag blev efterskickad. Och nu undrar jag varför ni har låtit hämta mig.«

Cornelius svarade: »Just vid den här tiden för tre dagar sedan bad jag eftermiddagsbönen här hemma, när plötsligt en man i skinande vita kläder stod framför mig

och sade: ’Cornelius, Gud har hört din bön, och han kommer ihåg dina allmosor.

Sänd nu bud till Joppe och be Simon som kallas Petrus att komma hit. Han bor i garvaren Simons hus nere vid havet.’

Jag sände genast bud efter dig, och tack för att du kom. Nu är vi alla samlade här inför Gud för att höra vad Herren har gett dig i uppdrag att säga.«

PETRUS TAL OM HEDNINGARNA. Då tog Petrus till orda: »Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor

utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör.

Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus – han är allas herre.

Ni känner till det som har skett i hela Judeen, med början i Galileen efter det dop som Johannes predikade:

hur Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig ande och kraft och hur han vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld; Gud var med honom.

Vi kan vittna om allt han gjorde både på den judeiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på en träpåle och dödade.

Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig,

inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda.

Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda.

Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.«

Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde hans ord.

De omvända judar som hade följt med Petrus häpnade över att den heliga andens gåva blev utgjuten också över hedningarna;

de hörde hur dessa talade med tungor och prisade Gud.

Då frågade Petrus: »Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den heliga anden alldeles som vi?«

Och han sade till att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Sedan bad de honom stanna några dagar.

PETRUS REDOGÖRELSE FÖR HEDNINGARNAS OMVÄNDELSE. Apostlarna och bröderna i Judeen fick höra att också hedningarna hade tagit emot Guds ord.

När Petrus kom upp till Jerusalem ställde de omskurna honom till svars

för att han hade besökt oomskurna och ätit med dem.

Petrus redogjorde då för allt som hade hänt:

»Jag var i Joppe, och medan jag bad föll jag i hänryckning och hade en syn. Det kom ner något som liknade en stor linneduk. Hängande i sina fyra hörn sänktes den från himlen och kom ända ner till mig.

Jag såg efter vad det kunde vara, och då fick jag se markens tama och vilda fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar.

Jag hörde också en röst som sade till mig: ’Petrus, slakta och ät!’

Men jag svarade: ’Nej, nej, herre. Något oheligt eller orent har aldrig kommit i min mun.’

För andra gången talade en röst från himlen: ’Vad Gud gjorde till rent skall inte du göra till orent.’

Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltsammans upp till himlen igen.

Just då stannade tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Caesarea,

och Anden sade åt mig att följa med dem utan att tveka. De sex bröderna här följde också med mig, och vi kom hem till mannen.

Han berättade för oss hur han hade sett ängeln stå i hans hus och säga: ’Skicka bud till Joppe efter Simon som kallas Petrus.

Han har något att säga som skall rädda dig och alla i ditt hus.’

Och när jag då började tala föll den heliga anden över dem alldeles som över oss i den första tiden.

Då kom jag ihåg att Herren hade sagt: ’Johannes döpte med vatten, men ni skall döpas med helig ande.’

Sedan de kommit till tro på herren Jesus Kristus har Gud alltså gett dem samma gåva som vi fick. Hur skulle då jag kunna hindra Gud?«

När de hörde detta lugnade de sig, och de prisade Gud och sade: »Så har Gud gett också hedningarna möjlighet att omvända sig och få liv.«

BARNABAS OCH SAUL I ANTIOCHIA. De som hade skingrats under den förföljelse som började med Stefanos nådde ända till Fenikien, Cypern och Antiochia, och de förkunnade ordet endast för judar.

Men några av dem var från Cypern och Kyrene, och när de kom till Antiochia predikade de också för icke-judar och lät dem höra budskapet om herren Jesus.

Herrens hand var med dem, så att ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren.

Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man skickade Barnabas till Antiochia.

När han kom dit och fick se bevisen på Guds nåd blev han glad och manade alla att helhjärtat hålla sig till Herren;

han var en god man, fylld av helig ande och tro. Och åtskilliga människor vanns för Herren.

Barnabas fortsatte sedan till Tarsos för att söka upp Saul,

och när han hade funnit honom tog han honom med sig till Antiochia. Där kom de sedan att vara tillsammans i församlingen ett helt år och kunde undervisa en avsevärd mängd. Och det var i Antiochia som lärjungarna för första gången fick heta kristna.

Vid denna tid kom några profeter från Jerusalem till Antiochia.

En av dem, som hette Agabos, lät genom Andens ingivelse förstå att en svår hungersnöd skulle komma över hela världen – den inträffade också under kejsar Claudius.

Då beslöt lärjungarna att man skulle sända understöd till bröderna i Judeen, var och en efter sina tillgångar.

De gjorde så och skickade Barnabas och Saul att överlämna gåvorna till de äldste.

PETRUS ARRESTERAS OCH BLIR RÄDDAD. Vid den tiden ingrep kung Herodes hårdhänt mot en del av medlemmarna i församlingen.

Han lät halshugga Jakob, Johannes bror,

och när han såg att judarna gillade detta fortsatte han och lät också gripa Petrus; det hände under det osyrade brödets högtid.

Efter arresteringen satte han honom i fängelse, bevakad av fyra vaktstyrkor om vardera fyra man, för att efter påsken ställa honom inför folket.

Petrus hölls alltså fängslad, och i församlingen bad man ivrigt till Gud för honom.

Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset.

Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. »Skynda dig upp«, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer.

Ängeln fortsatte: »Ta på dig bältet och sandalerna.« Petrus lydde, och ängeln sade: »Svep om dig manteln och följ mig.«

Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn.

De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln.

Så snart Petrus hade sansat sig sade han: »Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig.«

När han förstod hur det var gick han till huset där Maria bodde, mor till den Johannes som kallades Markus; där var många samlade till bön.

Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att låsa upp.

Men när hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför.

»Du är tokig«, svarade de. Men hon stod på sig, och då sade de: »Det är hans ängel.«

Petrus fortsatte att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han.

Han gav dem tecken att vara tysta, och så berättade han hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han bad dem tala om det för Jakob och de andra bröderna, och sedan lämnade han dem och begav sig till en annan plats.

När morgonen kom blev det stor uppståndelse bland soldaterna. Vad hade det blivit av Petrus?

När så Herodes skickade efter honom och inte kunde få tag i honom förhörde han vakterna och befallde att de skulle straffas. Därefter for han tillbaka från Judeen och uppehöll sig i Caesarea.

HERODES DÖD. Invånarna i Tyros och Sidon hade dragit på sig Herodes vrede. Gemensamt uppvaktade de kungen, och sedan de lyckats vinna hans kammarherre Blastos för sin sak bad de om fred; deras land var beroende av kungen för sin försörjning.

På utsatt dag tog Herodes plats på tribunen, iförd sin kungaskrud, och höll ett tal riktat till dem.

Och folket ropade: »Det är en gud som talar, inte en människa.«

Men i samma ögonblick slog honom en ängel från Herren för att han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog.

BARNABAS OCH SAUL SÄNDS UT FRÅN ANTIOCHIA. Guds ord fortsatte att sprida sig och tillväxa.

Sedan Barnabas och Saul hade fullgjort sitt uppdrag i Jerusalem vände de tillbaka och tog då med sig Johannes som kallades Markus.

I församlingen i Antiochia fanns dessa profeter och lärare: Barnabas, Symeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen, som var uppfostrad tillsammans med tetrarken Herodes, samt Saul.

Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den heliga anden till dem: »Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till.«

Efter fasta och bön lade de sina händer på dem och skickade i väg dem.

PÅ CYPERN, SAUL BLIR PAULUS. Dessa båda, som alltså sändes ut av den heliga anden, for ner till Seleukia, och därifrån seglade de till Cypern.

I Salamis förkunnade de Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes som hjälp.

Sedan tog de sig tvärs över ön till Pafos, där de träffade på en judisk trollkarl vid namn Barjesus, som påstod sig vara profet.

Han umgicks hos den romerske ståthållaren Sergius Paulus, som var en klok man. Denne kallade till sig Barnabas och Saul och bad att få höra Guds ord.

Men Elymas – namnet kan översättas med »trollkarl« – motarbetade dem och sökte förhindra att ståthållaren kom till tro.

Saul, som även kallades Paulus, fylldes då av helig ande. Han spände blicken i honom

och sade: »Du djävulens son, full av list och fräckhet, du fiende till allt rättfärdigt, skall du aldrig sluta med att göra Herrens raka vägar krokiga?

Nu slår dig Herrens hand. Du skall vara blind en tid och inte se solen.« I detsamma föll töcken och mörker över mannen, och han gick runt och famlade efter någon som kunde leda honom.

När då ståthållaren såg vad som hade hänt kom han till tro, överväldigad av Herrens lära.

PAULUS TAL I ANTIOCHIA I PISIDIEN. Från Pafos seglade Paulus och hans följeslagare till Perge i Pamfylien. Där övergav Johannes dem och återvände till Jerusalem.

Själva fortsatte de från Perge och kom till Antiochia i Pisidien. På sabbatsdagen gick de till synagogan och satte sig där.

Efter läsningen ur lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa: »Bröder, om ni har något att säga till folkets uppbyggelse, så gör det.«

Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och sade: »Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna på mig.

Vårt folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten, och med lyftad arm förde han dem ut därifrån.

I omkring fyrtio år sörjde han för dem i öknen,

och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och lät dem ta deras land i besittning.

Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare, fram till profeten Samuels tid.

Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.

Efter att ha avsatt denne upphöjde han David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt sinne, som skall förverkliga alla mina planer.

Det är bland hans efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus,

vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk.

Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’

Mina bröder, ni som stammar från Abraham och alla ni här som fruktar Gud, till er har budskapet om denna räddning sänts.

Ty folket i Jerusalem och deras ledare förstod inte vem Jesus var. De dömde honom och uppfyllde därigenom också de profetord som läses varje sabbat.

Fast de inte kunde finna honom skyldig till något som förtjänade dödsstraff krävde de att Pilatus skulle avrätta honom.

När de hade fullgjort allt som var skrivet om honom tog de ner honom från korset och lade honom i en grav.

Men Gud uppväckte honom från de döda,

och han visade sig sedan under en längre tid för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.

Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick

har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, som det heter i andra psalmen: Du är min son, jag har fött dig i dag.

Och att han lät honom uppstå från de döda så att han aldrig mer skall återvända till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: Jag skall uppfylla åt er de heliga och oryggliga löften jag har gett David.

Ty på ett annat ställe säger han: Du skall inte låta din helige möta förgängelsen.

David, som på sin tid tjänat Guds vilja, insomnade och förenades med sina fäder och mötte förgängelsen.

Men han som Gud uppväckte har inte mött någon förgängelse.

Ni skall alltså veta, mina bröder, att genom honom förkunnas syndernas förlåtelse för er, och genom honom blir var och en som tror rättfärdig och friad från allt det som ni inte kunde frias från medan ni stod under Moses lag.

Se därför till att det som står hos profeterna inte slår in:

Se, föraktare, häpna och förintas: jag utför en gärning i era dagar, en gärning som ni inte kommer att tro på när den berättas för er.«

När de gick ut bad man dem att få höra mer om detta nästa sabbat.

Och när man skildes åt efter gudstjänsten gjorde många judar och gudfruktiga proselyter sällskap med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att hålla sig till Guds nåd.

ORDET OM HERREN SPRIDS I PISIDIEN. Följande sabbat samlades så gott som hela staden för att höra ordet om Herren.

När judarna fick se allt folket fylldes de av avund och bemötte det Paulus sade med smädelser.

Men Paulus och Barnabas svarade frimodigt: »Det var ni som först skulle få höra Guds ord förkunnas. Men när ni nu visar det ifrån er och dömer er själva ovärdiga det eviga livet, då vänder vi oss till hedningarna.

Ty så har Herren befallt oss:Jag har gjort dig till ett ljus för hedningarna, för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns.«

När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade ordet om Herren. Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro,

och ordet om Herren fördes ut i hela den trakten.

Men judarna hetsade upp de gudfruktiga kvinnorna av förnäm familj och de ledande männen i staden. De fick i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från området.

De båda skakade dammet av sina fötter mot dem och gick till Ikonion.

Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.

FÖRKUNNELSE OCH FÖRFÖLJELSE I IKONION, LYSTRA OCH DERBE. Även i Ikonion gick de till judarnas synagoga och predikade där på ett sådant sätt att en stor mängd judar och greker kom till tro.

Men de judar som inte ville tro hetsade upp hedningarna mot bröderna och förgiftade deras sinnen.

Emellertid stannade Paulus och Barnabas där en längre tid och talade öppet och frimodigt i förlitan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta dem göra tecken och under.

Men folket i staden delade sig i två läger: somliga höll med judarna och andra med apostlarna.

När dessa förstod att hedningarna och judarna med sina ledare i spetsen hade satt sig i sinnet att misshandla dem och stena dem,

flydde de till Lystra och Derbe, två städer i Lykaonien, och trakterna där omkring,

och där fortsatte de att förkunna budskapet.

I Lystra fanns en man som inte kunde bruka sina ben; han hade varit lam från födseln och aldrig kunnat gå.

Han hörde på när Paulus talade. Denne fäste blicken på honom, och då han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad

sade han med hög röst: »Res dig och stå på benen!« Då sprang mannen upp och började gå.

När folket såg vad Paulus hade gjort ropade de högt på lykaoniska: »Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt.«

De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet.

Prästen i zeustemplet utanför staden kom med tjurar och blomsterkransar till portarna och ville offra tillsammans med folket.

När apostlarna, Barnabas och Paulus, hörde det rev de sönder sina mantlar och rusade in i folkhopen och ropade:

»Vad tar ni er till? Vi är svaga människor precis som ni. Vi kommer med ett gott budskap till er: ni skall omvända er från dessa maktlösa gudar till den levande Guden, som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer.

Förr i tiden lät han alla hednafolk gå sina egna vägar,

men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje.«

Genom att säga så lyckades de avhålla folket från att offra åt dem.

Men från Antiochia och Ikonion kom judar som fick med sig folket. Man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död.

Men när lärjungarna samlades omkring honom reste han sig och gick in i staden. Nästa dag fortsatte han med Barnabas till Derbe.

Här förkunnade de evangeliet och gjorde många till lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonion och Antiochia

och styrkte lärjungarna och manade dem att behålla sin tro. »Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike«, sade de.

I varje församling utsåg de också äldste, och efter bön och fasta anförtrodde de dem åt den herre som de hade kommit till tro på.

TILLBAKA I ANTIOCHIA I SYRIEN. Sedan for de vidare genom Pisidien och Pamfylien,

och när de hade förkunnat ordet i Perge fortsatte de ner till Attaleia.

Därifrån seglade de till Antiochia, den plats där man hade överlämnat dem åt Guds nåd inför det uppdrag som de nu hade fullgjort.

Efter sin ankomst dit kallade de samman församlingen och berättade om hur mycket Gud hade gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna.

Och de stannade en ganska lång tid hos lärjungarna där.

MÖTE MED APOSTLARNA I JERUSALEM. FRÅGAN OM HEDNINGAR. Några som hade rest ner från Judeen ville lära bröderna att de inte kunde bli frälsta om de inte lät omskära sig efter mosaiskt bruk.

Detta ledde till ständiga uppträden och diskussioner mellan dem och Paulus och Barnabas. Man beslöt då att dessa båda och några till skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd av dem.

Församlingen gav dem vad de behövde för resan, och de for sedan genom Fenikien och Samarien och beskrev hur hedningarna omvände sig, vilket väckte stor glädje bland alla bröderna.

Vid sin ankomst till Jerusalem togs de emot av församlingen och av apostlarna och de äldste, och de berättade om hur mycket Gud hade gjort genom dem.

Men några från fariseernas parti som hade kommit till tro steg upp och sade att man måste omskära hedningarna och ålägga dem att hålla Moses lag.

Apostlarna och de äldste kom då samman för att utreda frågan.

Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade: »Mina bröder, ni vet att Gud i forna dagar valde ut mig bland er, så att hedningarna genom min mun skulle få höra evangeliets ord och komma till tro.

Gud, som känner allas hjärtan, har vittnat för dem genom att skänka den heliga anden åt dem likaväl som åt oss.

Han har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem utan har renat deras hjärtan genom tron.

Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett sådant ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har orkat bära?

Nej, vi tror att det är genom vår herre Jesu nåd som vi blir frälsta och likaså de.«

Då teg alla, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om de många tecken och under Gud hade gjort bland hedningarna genom dem.

När de hade slutat tog Jakob till orda: »Mina bröder, hör på.

Simon har berättat om att Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna.

Till detta passar profeternas ord, där det står:

Därefter skall jag vända tillbaka och bygga upp Davids fallna hydda. Ur dess spillror skall jag bygga upp den och resa den igen,

för att alla de andra människorna skall söka Herren, alla folk över vilka mitt namn har utropats. Så säger Herren, som har gjort detta

känt för länge sedan.

Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som omvänder sig till Gud

utan bara skriva till dem att de måste avhålla sig från sådant som har orenats genom avgudadyrkan och från otukt, köttet av kvävda djur och blod.

Ty Mose har i alla tider haft sina förkunnare i varenda stad, och han läses i synagogorna varje sabbat.«

PAULUS MED SILAS OCH TIMOTHEOS. Så kom han till Derbe och till Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timotheos, vars mor var kristen judinna medan fadern var grek.

Han hade gott namn om sig bland bröderna i Lystra och Ikonion.

Denne Timotheos ville Paulus ha med sig på resan, och med hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom; alla kände ju till att hans far var grek.

De reste från stad till stad och meddelade bröderna de föreskrifter som apostlarna och de äldste i Jerusalem hade utfärdat och som man skulle iaktta.

Församlingarna befästes i tron och fick för var dag allt fler medlemmar.

De tog sedan vägen genom Frygien och Galatien eftersom den heliga anden hindrade dem från att förkunna ordet i Asien.

När de hade nått Mysien ville de bege sig till Bithynien, men det tillät inte Jesu ande.

Då gick de genom Mysien och kom ner till Troas.

På natten hade Paulus en syn; en makedonier stod där och bad honom: »Kom över till Makedonien och hjälp oss.«

När han hade haft denna syn försökte vi genast ta oss till Makedonien, ty vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet där.

TILL FILIPPI I MAKEDONIEN. Vi lade alltså ut från Troas och seglade rakt över till Samothrake och nästa dag till Neapolis.

Därifrån fortsatte vi till Filippi, en stad som ligger i första makedoniska distriktet och är en romersk koloni. Där stannade vi några dagar.

På sabbaten gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats.

En av dem hette Lydia. Hon var från Thyatira och handlade med purpurtyger, och hon hörde till de gudfruktiga. När hon nu lyssnade öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade.

Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon oss: »När ni nu har blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo hos mig.« Och hon gav sig inte.

PAULUS OCH SILAS FÄNGSLAS. När vi en gång gick till bönestället mötte vi en slavflicka som hade en spådomsande i sig och som skaffade sina ägare goda inkomster genom att spå.

Hon följde efter Paulus och oss andra och ropade: »De här männen står i den högste Gudens tjänst och förkunnar vägen till frälsning för er.«

Så höll hon på i flera dagar, tills Paulus förlorade tålamodet och vände sig om och sade till anden: »Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne.« Och i samma ögonblick for anden ut.

När hennes ägare såg att hoppet om fortsatt förtjänst hade farit sin väg, tog de fast Paulus och Silas och släpade dem till torget och stadens myndigheter.

De förde dem till de romerska domarna och sade: »De här männen stör lugnet i vår stad. De är judar,

och de talar för seder och bruk som det inte är tillåtet för oss som romerska medborgare att anta och följa.«

Folket tog då parti mot dem, och domarna slet kläderna av dem och befallde att de skulle pryglas.

Man gav dem många rapp och satte dem sedan i fängelse. Fångvaktaren fick order att hålla dem i säkert förvar,

och för den skull lät han dem sitta i det innersta fängelserummet och låste fast deras ben i stocken.

Vid midnatt höll Paulus och Silas bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna hörde på.

Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I detsamma sprang alla dörrar upp och bojorna föll av dem alla.

Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att dörrarna i fängelset stod öppna drog han sitt svärd för att ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade rymt.

Men Paulus ropade högt: »Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop.«

Då sade fångvaktaren till om ljus och sprang in och kastade sig skräckslagen ner inför Paulus och Silas.

Sedan förde han ut dem och frågade dem: »Vad skall jag göra för att räddas?«

De svarade: »Tro på herren Jesus, så skall du bli räddad, du och din familj.«

Och de förkunnade ordet om Herren för honom och alla i hans hus.

Fångvaktaren tog genast hand om dem, mitt i natten, och tvättade såren efter piskrappen. Sedan döptes han själv med hela sin familj.

Han tog dem med upp i sin bostad och lät duka ett bord, och han och hela hans hushåll visade stor glädje över att ha kommit till tro på Gud.

På morgonen skickade domarna dit sina vakter med order om att männen skulle friges.

Fångvaktaren talade om det för Paulus och sade: »Domarna har sänt bud att ni skall släppas. Ni behöver inte stanna längre. Gå i frid!«

Men Paulus svarade: »De har låtit piska oss offentligt, utan dom och rannsakan, fast vi är romerska medborgare, och sedan har de satt oss i fängelse. Och nu vill de skicka i väg oss i tysthet? Å nej, de får själva komma hit och hämta oss.«

Vakterna framförde detta till domarna. Då de fick höra att Paulus och Silas var romerska medborgare blev de rädda.

De kom och talade väl med dem, följde dem ut och vädjade till dem att lämna staden.

När de hade kommit ut ur fängelset gick de hem till Lydia. Där träffade de bröderna och intalade dem mod och for sedan vidare.

I THESSALONIKE OCH BEROIA. De tog vägen över Amfipolis och Apollonia och kom till Thessalonike, där judarna hade en synagoga.

Efter sin vana besökte Paulus dem, och under tre sabbater talade han till dem.

Utgående från skriftställen som han tolkade visade han att Messias måste lida och uppstå från de döda. »Och Messias«, sade han, »det är just denne Jesus som jag förkunnar för er.«

Några av dem blev övertygade och slöt sig till Paulus och Silas. Det gjorde också en mängd gudfruktiga greker och inte så få förnäma kvinnor.

Detta väckte judarnas avund, de fick med sig en del slödder från gatan och satte i gång ett upplopp i staden. De samlades utanför Jasons hus och försökte få tag på Paulus och Silas för att ställa dem till svars inför folket.

När de inte kunde hitta dem släpade de Jason och några andra bröder inför stadens styresmän och ropade: »Dessa som har vållat oro i hela världen har nu kommit hit också,

och Jason har tagit emot dem hos sig. De bryter alla mot kejsarens förordningar och säger att det är en annan som är kung, en som heter Jesus.«

Med detta hetsade de upp folket och stadens styresmän.

Jason och de andra fick ställa borgen och frigavs sedan.

Samma natt skickade bröderna i väg Paulus och Silas till Beroia. Så snart de kom dit gick de till synagogan.

Judarna där var mera vidsynta än de i Thessalonike. De tog emot ordet med stor beredvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde.

Många av dem kom till tro, liksom åtskilliga ansedda grekiska kvinnor och män.

Men när judarna i Thessalonike fick veta att Guds ord förkunnades av Paulus också i Beroia, gav de sig dit och hetsade upp folket även där.

Då såg bröderna genast till att Paulus kom i väg ner till kusten. Men både Silas och Timotheos stannade kvar.

De som förde Paulus från Beroia följde honom ända till Athen och återvände sedan med bud till Silas och Timotheos att de skulle komma till honom så fort som möjligt.

PAULUS I ATHEN. Medan Paulus gick och väntade på dem i Athen blev han upprörd i sitt innersta när han såg alla de avgudabilder som fyllde staden.

Han talade i synagogan till judarna och de gudfruktiga och på torget var dag till dem som uppehöll sig där.

En del filosofer, både epikureer och stoiker, inlät sig då i diskussion med honom. Några sade: »Vad är det för visdomskorn den där har snappat upp? Vart vill han komma?« Och andra: »Han är tydligen en som vill införa främmande gudar.« Paulus predikade ju budskapet om Jesus och uppståndelsen.

De tog honom med sig till areopagen och sade: »Kan vi få reda på vad det är för en ny lära du förkunnar?

Det är besynnerliga saker som du dukar upp för oss. Nu vill vi veta vad det är fråga om.«

Athenarna liksom de främlingar som bodde i staden ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och lyssna på det som var nytt för dagen.

PAULUS TAL INFÖR AREOPAGEN. Paulus steg fram inför areopagen och sade: »Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting.

När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.

Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand.

Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.

Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo.

Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss.

Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.

När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet.

En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig.

Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.«

När Paulus nämnde uppståndelsen från de döda var det några som gjorde sig lustiga, men andra sade: »Vi vill höra dig tala mera om detta en annan gång.«

Därmed lämnade han de församlade.

Det var dock några som slöt sig till honom och kom till tro, bland dem Dionysios, som var medlem av areopagen, och en kvinna vid namn Damaris och några till.

PAULUS VISTELSE I KORINTH. Sedan lämnade han Athen och for till Korinth.

Där träffade han en jude vid namn Aquila, som stammade från Pontos men som tillsammans med sin hustru Priscilla nyligen hade kommit från Italien, eftersom kejsar Claudius hade låtit utvisa alla judar från Rom. Paulus sökte upp dem,

och då han hade samma yrke stannade han hos dem och arbetade; de var sadelmakare.

Varje sabbat talade Paulus i synagogan och försökte övertyga både judar och greker.

När Silas och Timotheos kom ner från Makedonien var han fullt upptagen av sin förkunnelse och vittnade inför judarna att Jesus är Messias.

Men när man då svarade med invändningar och smädelser skakade han sina kläder och sade: »Ert blod må komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu vänder jag mig till hedningarna.«

Så gick han därifrån och flyttade över till Titius Justus, en gudfruktig man vars hus låg vägg i vägg med synagogan.

Men synagogföreståndaren Crispus och hela hans familj kom till tro på Herren, och många andra korinthier som hörde Paulus trodde och lät döpa sig.

En natt sade Herren till Paulus i en syn: »Var inte rädd utan fortsätt att predika och låt dig inte tystas,

ty jag är med dig. Ingen skall angripa dig och göra dig något ont; här i staden är det många som hör till mitt folk.«

Paulus stannade kvar där i ett och ett halvt år och undervisade dem om Guds ord.

Det år då Gallio var ståthållare i Achaia förenade sig judarna i ett angrepp på Paulus, drog honom inför domstolen

och sade att han förledde människor till att dyrka Gud på ett sätt som stred mot lagen.

Men innan Paulus hann ta till orda sade Gallio till judarna: »Om det gällde något brott eller skurkstreck skulle jag naturligtvis lyssna på er, judar.

Men grälar ni om ord och namn och er egen lag, då är det er ensak. I sådana tvister vill inte jag vara domare.«

Därmed körde han bort dem från domstolen.

Då kastade sig alla över synagogföreståndaren Sosthenes och misshandlade honom mitt framför domartribunen. Men det tog Gallio ingen notis om.

NYA RESOR. JERUSALEM. ANTIOCHIA. Paulus stannade där ännu en tid men tog sedan farväl av bröderna och avseglade till Syrien i sällskap med Priscilla och Aquila; i Kenchreai hade han dessförinnan låtit klippa av håret, eftersom han hade avlagt ett löfte.

När de kom till Efesos skildes han från sina reskamrater. Själv gick han till synagogan och talade till judarna.

De bad honom stanna där längre, men han avböjde

och tog farväl med orden: »Jag kommer tillbaka till er en annan gång, om Gud vill.« Sedan gick han ombord och lämnade Efesos.

Han steg i land i Caesarea och for upp till Jerusalem för att hälsa på församlingen där, varpå han reste till Antiochia.

Efter någon tid bröt han upp och for genom Galatien och vidare genom Frygien, och överallt styrkte han lärjungarna.

APOLLOS I EFESOS OCH I ACHAIA. Till Efesos hade det kommit en jude vid namn Apollos. Han stammade från Alexandria och var en bildad man, väl insatt i skrifterna.

Han hade fått kunskap om Herrens väg, och han predikade med glöd och undervisade noggrant om Jesus, men han kände bara till Johannes-dopet.

Denne man uppträdde nu i synagogan och talade frimodigt. När Priscilla och Aquila hade hört honom tog de sig an honom och gav honom ännu noggrannare kunskap om Guds väg.

När han sedan ville fara över till Achaia uppmuntrade bröderna honom och skrev till lärjungarna där att de skulle ta väl emot honom. I Achaia blev han genom Guds nåd till stor hjälp för de troende,

ty han vederlade judarna energiskt, och med stöd av skrifterna bevisade han inför allt folket att Jesus är Messias.

PAULUS I EFESOS. Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar

och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: »Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.« –

»Vilket dop blev ni då döpta med?« frågade Paulus, och de svarade: »Johannes-dopet.«

Paulus sade: »Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.«

Då lät de döpa sig i herren Jesu namn.

Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

Tillsammans var det väl tolv män.

I synagogan talade Paulus under tre månader öppet och fritt och sökte övertyga dem om Guds rike.

Men en del var oemottagliga och ville inte tro utan smädade Vägen inför alla de närvarande. Då vände han dem ryggen och höll också sina lärjungar därifrån. I stället talade han dagligen i Tyrannos föreläsningssal.

Detta pågick i två års tid, så att alla i Asien, både judar och greker, fick höra ordet om Herren.

Gud gjorde märkliga under genom Paulus;

man tog till och med dukar och plagg som hade varit i beröring med hans kropp och lade dem på de sjuka, och då blev de kvitt sina sjukdomar, och de onda andarna lämnade dem.

Några kringvandrande judiska andeutdrivare tog sig också för att uttala herren Jesu namn över sådana som hade onda andar. De sade: »Jag besvär er vid den Jesus som Paulus förkunnar.«

Så gjorde sju söner till en viss Skeuas, en judisk överstepräst.

Men den onda anden svarade dem: »Jesus känner jag till, och vem Paulus är vet jag, men vilka är ni?«

Och mannen som hade den onda anden i sig for på dem, övermannade dem alla och tilltygade dem så illa att de måste fly ut ur huset, nakna och blodiga.

Detta blev känt i hela Efesos bland både judar och greker, och alla greps av fruktan, och herren Jesu namn blev ärat.

Många som hade blivit troende kom och bekände öppet vad de hade ägnat sig åt,

och åtskilliga av dem som bedrivit trolldom samlade ihop sina böcker och brände dem offentligt. Man beräknade deras värde och kom fram till 50000 silverdrachmer.

Så fick ordet genom Herrens kraft ökad framgång och styrka.

UPPLOP I EFESOS. Efter alla dessa händelser bestämde sig Paulus för att över Makedonien och Achaia fara till Jerusalem: »Och sedan jag varit där måste jag också besöka Rom«, sade han.

Emellertid sände han två av sina medhjälpare, Timotheos och Erastos, till Makedonien och stannade själv kvar en tid i Asien.

Men just vid den tiden blev det ett allvarligt upplopp med anledning av Vägen.

En silversmed som hette Demetrios tillverkade artemistempel av silver och skaffade därmed hantverkarna avsevärda inkomster.

Nu kallade han samman dem och andra som hade samma slags sysselsättning och sade: »Ni vet att vi har den här verksamheten att tacka för vårt välstånd.

Men nu både ser och hör ni att den där Paulus har fått en mängd människor att ändra sig, inte bara här i Efesos utan i nästan hela Asien, när han säger att gudar som vi gör med våra händer inte är några gudar.

Det är inte bara vårt hantverk som riskerar att få dåligt rykte, vi kan också befara att vår höga gudinna Artemis tempel mister sitt anseende och att hon själv blir berövad sin storhet, hon som hela Asien, ja hela världen, dyrkar.«

Vid dessa ord blev de ursinniga och började ropa: »Stor är den efesiska Artemis!«

Hela staden råkade i uppror, och från alla håll rusade folk till teatern, och man släpade med sig Gaius och Aristarchos, två makedonier som var reskamrater till Paulus.

Paulus ville då gå in och tala till folket men hindrades av lärjungarna.

Några i provinsrådet som var hans vänner skickade också bud till honom att inte visa sig i teatern.

Där ropade alla i munnen på varandra. Mötet var förvirrat, och de flesta visste inte varför de hade kommit dit.

Men några ur hopen satte Alexandros in i saken när judarna skickade fram honom. Han ville hålla ett försvarstal och gav tecken till tystnad.

Men när man upptäckte att han var jude började alla på en gång ropa: »Stor är den efesiska Artemis!« och höll på så i ett par timmar.

Stadens sekreterare fick folkmassan att lugna sig och sade: »Efesier, finns det någon människa som inte vet att staden Efesos vårdar den höga Artemis tempel och stenen från himlen?

Ingen har förnekat detta, och därför skall ni hålla er lugna och inte göra något överilat.

Männen som ni har fört hit har varken skändat vårt tempel eller hädat vår gudinna.

Om Demetrios och hans hantverkare vill föra talan mot någon, så finns det en domstol som sammanträder, och det finns ståthållare. Där kan folk anklaga varandra.

Men är det något mer ni yrkar på får det avgöras av den lagliga folkförsamlingen.

Efter vad som har hänt här i dag riskerar vi att anklagas för uppror, eftersom vi inte har något att anföra till försvar för denna oordnade sammankomst.« Med de orden fick han mötet att skingras.

NYA RESOR TILL MAKEDONIEN OCH GREKLAND. I TROAS. När oron hade lagt sig kallade Paulus till sig lärjungarna och intalade dem mod. Därefter tog han farväl och bröt upp för att resa till Makedonien.

Och när han hade farit genom det landet och flitigt uppmuntrat bröderna kom han till Grekland,

där han uppehöll sig i tre månader. Han stod just i begrepp att avsegla till Syrien när en judisk sammansvärjning mot honom fick honom att ändra sig och fara tillbaka genom Makedonien.

I sällskap hade han Sopatros, Pyrrhos son, från Beroia, Aristarchos och Secundus, som hörde till bröderna i Thessalonike, vidare Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från Asien.

De reste nu i förväg och inväntade oss i Troas.

Själva seglade vi från Filippi efter det osyrade brödets högtid, och fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade en vecka.

Dagen efter sabbaten hade vi samlats för att bryta bröd. Paulus, som skulle resa nästa dag, talade till bröderna, och han höll på ända till midnatt.

Det fanns många lampor i det rum på översta våningen där vi var samlade.

En ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Han föll i djup sömn då Paulus talade så länge, och i sömnen ramlade han ut från tredje våningen, och när man lyfte upp honom var han död.

Paulus kom då ner och lade sig över honom, slog armarna om honom och sade: »Sluta med er klagan, han lever!«

Och han gick upp igen, bröt brödet och åt. Sedan fortsatte han länge att predika, ända till gryningen, då han lämnade dem.

Ynglingen levde och kunde föras hem, och de kände en stark tillförsikt.

I MILETOS. AVSKEDSTAL TILL DE ÄLDSTE FRÅN EFESOS. Vi gick direkt ombord och avseglade till Assos, där vi skulle hämta Paulus; det hade han bestämt, eftersom han själv ville ta landvägen dit.

När vi mötte honom i Assos tog vi honom ombord och kom så till Mitylene.

Därifrån seglade vi vidare och hade nästa dag nått i höjd med Chios; dagen därpå lade vi till vid Samos, och ännu en dag senare kom vi till Miletos.

Paulus hade nämligen beslutat fara förbi Efesos för att inte förlora någon tid i Asien. Han hade bråttom, eftersom han om möjligt ville vara i Jerusalem på pingstdagen.

Från Miletos skickade han emellertid bud till Efesos och kallade till sig församlingens äldste.

När de infunnit sig sade han till dem: »Ni vet hur jag har uppträtt bland er hela tiden, från första dagen jag kom hit till Asien.

Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och under prövningar som jag har utsatts för genom judarnas anslag.

Jag har inte varit rädd för att låta er veta det som gagnar er, utan har undervisat er om det, offentligt och i hemmen,

och jag har enträget uppmanat både judar och greker att omvända sig till Gud och tro på vår herre Jesus.

Nu känner jag mig tvingad att resa till Jerusalem utan att veta vad som skall möta mig där.

Jag vet bara att den heliga anden i stad efter stad försäkrar att bojor och lidanden väntar mig.

Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig; jag vill bara fullborda mitt lopp och det uppdrag som jag har fått av herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.

Och nu ser ni mig aldrig mer, det vet jag, alla ni som jag har besökt och förkunnat riket för.

Därför vill jag denna dag bedyra att jag är utan skuld om någon går förlorad.

Ty jag har inte varit rädd för att delge er allt som hör till Guds plan.

Ge akt på er själva och på hela den hjord som den heliga anden satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar för Guds församling som han har vunnit åt sig med sin sons blod.

Jag vet att när jag lämnat er skall farliga vargar som inte skonar hjorden tränga in bland er.

Ur era egna led skall det träda fram män som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida.

Håll er därför vakna, och kom ihåg att jag i tre års tid dag och natt har väglett var och en av er under tårar.

Och nu anförtror jag er åt Gud och åt hans nåderika ord, det som kan göra er till hans byggstenar och ge er arvslott bland alla dem som helgats.

Jag har aldrig velat få silver eller guld eller kläder av någon.

Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov.

I allt har jag visat er att ni, genom att arbeta på ett sådant sätt, skall ta er an de svaga med herren Jesu egna ord i minne: Det är saligare att ge än att få.«

Efter sitt tal föll Paulus på knä och bad tillsammans med alla de andra.

De grät häftigt, omfamnade honom och kysste honom.

Det som smärtade dem mest var hans ord att de aldrig skulle få se honom igen. Slutligen följde de honom till båten.

RESA TILL JERUSALEM. När vi hade skilts från dem och lagt ut seglade vi raka vägen till Kos, nästa dag till Rhodos och därifrån till Patara.

Där fann vi ett skepp som skulle till Fenikien, och vi seglade vidare med det.

Vi siktade Cypern, passerade söder om ön med kurs på Syrien och kom till Tyros, där lasten skulle lossas.

Vi sökte upp lärjungarna och stannade hos dem en vecka. På Andens ingivelse varnade de Paulus för att fara vidare till Jerusalem.

Men när dagarna i Tyros var till ända bröt vi upp för att fortsätta resan. Alla, också kvinnor och barn, följde oss ut ur staden. Vi knäböjde på stranden och bad,

och sedan tog vi farväl av varandra. Vi steg ombord, medan de andra gick hem till sitt igen.

Från Tyros kom vi till Ptolemais, där vår sjöresa slutade. Vi hälsade på bröderna och stannade hos dem en dag,

varefter vi fortsatte till Caesarea. Där gick vi hem till förkunnaren Filippos, som var en av de sju, och stannade hos honom.

Han hade fyra ogifta döttrar som kunde profetera.

Vi hade varit där i flera dagar då en profet vid namn Agabos kom ner från Judeen och sökte upp oss.

Han tog Paulus bälte och band sina händer och fötter och sade: »Så säger den heliga anden: Den som äger detta bälte skall judarna i Jerusalem binda så här och överlämna i hedningarnas händer.«

När vi hörde hans ord vädjade både vi och folket där till Paulus att inte gå upp till Jerusalem.

Då svarade han: »Varför gör ni så, gråter och slår ner modet på mig? Jag är beredd att inte bara låta mig fängslas utan också lida döden i Jerusalem för herren Jesu namns skull.«

När han inte lät övertala sig lugnade vi oss och sade: »Må Herrens vilja ske.«

Efter dagarna där gjorde vi oss i ordning och fortsatte upp till Jerusalem.

En del av lärjungarna i Caesarea följde med för att visa oss till Mnason, en cypriot som länge hade varit lärjunge; hos honom skulle vi få bo.

JAKOBS OCH DE ÄLDSTES RÅD TILL PAULUS. I Jerusalem tog bröderna emot oss med glädje.

Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra hem till Jakob, och dit kom också alla de äldste.

Sedan han hade hälsat på dem redogjorde han noggrant för allt som Gud hade utfört bland hedningarna genom hans arbete.

De prisade Gud för vad de fick höra och sade till Paulus: »Du vet, broder, att det finns tiotusentals troende bland judarna, och alla håller de strängt på lagen.

Nu har de fått höra att du lär alla judar ute bland hedningarna att överge Mose och förklarar för dem att de inte skall omskära sina barn och inte leva efter våra seder och bruk.

Vad gör vi nu? De får säkert veta att du är här.

Följ därför vårt råd. Här finns fyra män som har avlagt ett löfte.

Ta med dig dem och rena dig tillsammans med dem och betala för dem så att de kan låta raka huvudet. Då förstår alla att det inte ligger någonting i det som de har fått veta om dig, utan att också du håller fast vid lagen och lever efter den.

Men när det gäller hedningar som har kommit till tro har vi meddelat vårt beslut: de skall avhålla sig från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt.«

Då tog Paulus med sig männen och renade sig nästa dag tillsammans med dem. Sedan gick han till templet och tillkännagav när renhetstiden skulle vara avslutad och offer bäras fram för var och en av dem.

PAULUS ARRESTERAS. Strax innan de sju dagarna var slut fick judarna från Asien syn på Paulus i templet. De hetsade upp folkmassan och tog fast honom

och ropade: »Israeliter, kom och hjälp till! Här är mannen som överallt sprider en lära som riktar sig mot vårt folk och vår lag och denna plats. Och nu har han till och med tagit med sig greker till templet och vanhelgat denna heliga plats.«

De hade nämligen sett Trofimos från Efesos tillsammans med Paulus i staden och tog för givet att Paulus tagit med honom till templet.

Hela staden kom i rörelse och folket strömmade till. De grep tag i Paulus och släpade ut honom från templet, och portarna stängdes genast.

De ville döda honom, men den romerske kommendanten fick rapport om att hela Jerusalem var i uppror

och skyndade omedelbart ner till dem med manskap och officerare. När judarna fick se kommendanten och soldaterna slutade de att misshandla Paulus.

Kommendanten steg fram, arresterade honom och lät belägga honom med dubbla bojor, och sedan frågade han vem det var och vad han hade gjort.

Det kom olika svar ur hopen, och då han i allt tumultet inte kunde få klart besked lät han föra Paulus till fästningen.

När man hade fått honom till trappan måste soldaterna bära honom. Så våldsam var trängseln,

för massan följde efter och skrek: »Döda honom!«

PAULUS FÖRSVARSTAL INFÖR FOLKET. Just som man skulle föra in Paulus i fästningen frågade han kommendanten: »Får jag säga dig en sak?« – »Jaså, du kan grekiska«, sade denne.

»Då är du inte egyptern som för en tid sedan uppviglade de fyra tusen knivmännen och drog ut med dem i öknen?«

Paulus svarade: »Jag är jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber att du låter mig tala till folket.«

Kommendanten gav honom sin tillåtelse, och uppifrån trappan gjorde Paulus tecken åt folket att lyssna. När det blivit tyst började han tala till dem på hebreiska:

»Bröder och fäder, lyssna på vad jag nu har att säga er till mitt försvar.«

När de hörde att det var på hebreiska han talade till dem blev det ännu tystare, och han fortsatte:

»Jag är själv jude, född i Tarsos i Kilikien men uppfostrad här i staden. Hos Gamaliel har jag fått grundlig undervisning i vår fäderneärvda lag. Jag har kämpat för Guds sak lika ivrigt som ni alla gör i dag.

Jag har varit dödsfiende till Vägen och tagit fast både män och kvinnor och satt dem i fängelse.

Det kan översteprästen och hela rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till våra bröder i Damaskus och reste dit för att också där fängsla folk och föra dem till Jerusalem, där de skulle få sitt straff.

Men under färden, då jag närmade mig Damaskus, omgavs jag plötsligt mitt på dagen av ett bländande ljussken från himlen.

Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’

Jag frågade: ’Vem är du, herre?’ Han svarade: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’

De som var med mig såg ljuset men hörde inte rösten som talade till mig.

Jag frågade: ’Vad skall jag göra, herre?’ Och Herren svarade: ’Gå genast till Damaskus. Där skall du få veta allt som du har utsetts att göra.’

Eftersom strålglansen hade gjort mig blind fick mina följeslagare leda mig vid handen, och så kom jag fram till Damaskus.

Ananias, en from och lagtrogen man som hade gott namn om sig bland alla judarna i staden,

kom till mig, ställde sig vid min sida och sade: ’Saul, min broder, öppna dina ögon och se!’ Och strax kunde jag se honom.

Han sade: ’Våra fäders Gud har utvalt dig till att få kunskap om hans vilja, till att se den Rättfärdige och till att höra hans röst.

Du skall bli hans vittne och berätta för alla människor vad du har sett och hört.

Tveka inte! Åkalla hans namn och låt dig genast döpas och tvättas ren från dina synder.’

När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och stod och bad i templet föll jag i hänryckning

och fick se Herren som sade till mig: ’Skynda dig och lämna genast Jerusalem, här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig.’

Jag svarade: ’Herre, de vet ju att jag i alla synagogor lät gripa och piska dem som trodde på dig.

Och när ditt vittne Stefanos fick offra sitt blod stod jag och såg på, och jag tyckte det som skedde var riktigt, och jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’

Då sade han till mig: ’Gå, jag skall sända dig till hedningarna långt borta.’«

PAULUS HOS KOMMENDANTEN. Ända hit hade de lyssnat, men när han sade detta började de ropa: »Bort med honom från jordens yta! En sådan bör inte få leva.«

De skrek, slet i sina kläder och kastade upp sand i luften.

Kommendanten lät då föra in Paulus i fästningen och gav order att han skulle förhöras under prygel, så att man fick reda på varför de skränade så mot honom.

När man band fast honom för att piska honom sade han till officeren som var med: »Är det tillåtet att prygla en romersk medborgare som inte är dömd för något?«

Då gick officeren till kommendanten och anmälde saken och sade: »Vad är det du tänker göra? Den mannen är romersk medborgare.«

Kommendanten gick till honom och frågade: »Är du verkligen romersk medborgare?« När Paulus svarade ja,

sade kommendanten: »Jag betalade en stor summa pengar för att få detta medborgarskap.« – »Jag fick det när jag föddes«, sade Paulus.

De som skulle förhöra honom lät honom då genast vara, och kommendanten själv blev förskräckt när han insåg att det var en romersk medborgare som han hade låtit fängsla.

Då kommendanten ville få klarhet om vad judarna anklagade Paulus för lät han nästa dag ta av honom bojorna, befallde att översteprästerna och hela rådet skulle samlas och förde ner Paulus och ställde honom inför dem.

PAULUS INFÖR RÅDET. Paulus såg på rådet och sade: »Mina bröder. Jag har alltid, intill denna dag, tjänat Gud med gott uppsåt.«

Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid att slå Paulus över munnen.

Men Paulus sade till honom: »Gud skall slå dig, din vitmenade vägg! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men mot lagen befaller du dem att slå mig.« –

»Förolämpar du Guds överstepräst!« sade de som stod bredvid.

Paulus svarade: »Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk skall du inte förbanna.«

Eftersom Paulus visste att en del av dem var saddukeer och en annan del fariseer höjde han rösten och sade till rådet: »Mina bröder, jag är farisé och mina fäder var fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta.«

När han sade så utbröt ett gräl mellan fariseerna och saddukeerna, och man delade sig i två läger.

Saddukeerna menar nämligen att det inte finns någon uppståndelse och inte heller änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta.

Det blev ett väldigt ropande, och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och hävdade sin åsikt, och de sade: »Vi kan inte finna att den här mannen har gjort något ont. Tänk om en ande har talat till honom, eller en ängel.«

Grälet blev så häftigt att kommendanten fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han kallade ner vaktstyrkan för att rädda honom undan dem och föra honom tillbaka till fästningen.

På natten kom Herren till honom och sade: »Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom.«

EN SAMMANSVÄRJNING MOT PAULUS. Nästa morgon höll judarna ett möte och svor att varken äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus.

Det var mer än fyrtio män som deltog i denna sammansvärjning,

och de gick till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi har svurit en ed att inte röra mat eller dryck förrän vi har dödat Paulus.

Ni skall därför nu tillsammans med det övriga rådet lämna in en anmälan till kommendanten, så att han skickar ner Paulus till er; säg att ni vill undersöka hans fall närmare. Vi står färdiga att döda honom innan han kommer fram.«

Paulus systerson hade emellertid varit där och fått reda på detta bakhåll, och han gick till Paulus i fästningen och talade om det.

Paulus kallade på en av officerarna och sade: »För den här ynglingen till kommendanten, han har något att berätta.«

Officeren tog honom till kommendanten och sade: »Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig, för han har något att säga dig.«

Kommendanten tog ynglingen vid handen och gick avsides med honom och frågade: »Vad är det du vill berätta för mig?«

Han svarade: »Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till rådet i morgon, för att de skall få utreda hans fall närmare.

Men gå inte med på det, för mer än fyrtio av dem har planerat ett bakhåll och svurit att varken äta eller dricka förrän de har dödat honom. De står färdiga och väntar bara på att du skall svara ja.«

Kommendanten sade åt ynglingen att inte tala om för någon att han hade avslöjat detta och lät honom sedan gå.

PAULUS FÖRS TILL STÅTHÅLLAREN I CAESAREA. Därefter kallade han till sig två av sina officerare och sade: »Tre timmar efter mörkrets inbrott skall tvåhundra man stå färdiga att gå till Caesarea, dessutom sjuttio ryttare och tvåhundra man hjälptrupp.«

De skulle ha med sig riddjur åt Paulus och se till att han kom oskadd fram till ståthållaren Felix.

Han skrev också ett brev av följande lydelse:

»Från Claudius Lysias till Felix. Högt ärade ståthållare.

Den här mannen hade gripits av judarna och var nära att dödas av dem, när jag ingrep med min trupp och förde honom i säkerhet sedan jag erfarit att han var romersk medborgare.

Då jag ville veta vad de anklagade honom för tog jag ner honom till deras råd.

Jag fann att anklagelserna mot honom gällde tolkningar av deras lag; något som förtjänar döden eller fängelse anklagades han inte för.

Eftersom det nu har meddelats mig att judarna planerar ett överfall på honom, skickar jag honom direkt ner till dig. Samtidigt har jag anmodat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig.«

Soldaterna tog enligt sina order hand om Paulus och förde honom under natten till Antipatris.

Nästa dag återvände de till sin förläggning medan ryttarna fortsatte med honom.

När de kom fram till Caesarea gav de ståthållaren brevet och förde också in Paulus till honom.

Han läste brevet och frågade Paulus från vilken provins han var och fick veta att han var från Kilikien.

»Jag skall höra dig när dina anklagare också har infunnit sig«, sade han och befallde att Paulus skulle hållas under bevakning i Herodes palats.

ANKLAGELSEN MOT PAULUS. Fem dagar senare kom översteprästen Ananias dit ner med några av de äldste och en advokat Tertullus och lämnade ståthållaren sin anmälan mot Paulus.

Sedan Paulus kallats in började Tertullus sitt anklagelsetal med följande ord:

»Högt ärade Felix. Att vi tack vare dig får leva i djupaste fred och att genom din omtanke villkoren har förbättrats för vårt folk är något som vi alla erkänner oförbehållsamt och med den största tacksamhet.

Jag vill inte uppehålla dig alltför länge men ber dig att godhetsfullt lyssna till några korta ord från oss.

Vi har funnit att den här mannen är en smitthärd som sprider oro bland judarna på alla håll i världen och att han är ledare för nasareernas sekt.

Han har till och med försökt vanhelga templet. Vi har gripit honom,

och när du själv förhör honom kommer du att vinna klarhet om allt det vi anklagar honom för.«

Judarna instämde och försäkrade att det förhöll sig på det viset.

PAULUS FÖRSVARSTAL INFÖR STÅTHÅLLAREN FELIX. På ståthållarens tecken tog Paulus till orda: »Jag vet att du i många år har varit domare för detta folk, och därför är det med tillförsikt jag försvarar min sak.

Du kan själv förvissa dig om att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att be i templet.

Varken där eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller hetsa upp folk,

och de kan heller inte inför dig styrka sina anklagelser mot mig.

Men jag erkänner att jag följer Vägen, som de kallar för en sekt, och att jag på det sättet tjänar våra fäders Gud, samtidigt som jag tror på allt som lagen säger och allt som står skrivet hos profeterna.

Jag hyser samma hopp som dessa mina anklagare, att Gud skall låta både rättfärdiga och orättfärdiga stå upp från de döda.

Därför strävar också jag efter att alltid ha ett gott samvete gentemot Gud och människor.

Efter flera år kom jag tillbaka till mitt folk för att ge allmosor och offra.

Det var då man fann mig i templet; jag hade renat mig, och där var ingen folkmassa och inget tumult.

Men där var några judar från Asien – de borde stå här inför dig och anklaga mig om de har något att anföra.

Eller också får de som är här tala om vad de fann mig skyldig till när jag stod inför rådet,

om det inte var just de ord som jag ropade mitt ibland dem: ’Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står till svars inför er.’«

PAULUS I TVÅÅRIGT HÄKTE. Felix, som var mycket väl underrättad om Vägen, uppsköt nu rättegången och sade: »När kommendanten Lysias kommer hit skall jag avdöma ert mål.«

Officeren fick order att hålla Paulus i häkte men ge honom lättnader och inte hindra hans anhängare från att sörja för honom.

Några dagar därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna. Han lät hämta Paulus för att höra vad han hade att säga om tron på Kristus Jesus.

Men när Paulus började tala om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen blev Felix förskräckt och sade: »Det räcker för den här gången. Men jag skall kalla på dig när jag får tid.«

Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar, och därför lät han ofta hämta honom för att samtala med honom.

När två år hade gått efterträddes Felix av Porcius Festus. Eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna lät han Paulus stanna kvar i fängelse.

PAULUS INFÖR STÅTHÅLLAREN FESTUS. Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt som ståthållare reste han från Caesarea upp till Jerusalem.

Översteprästerna och judarnas främsta män lämnade då en anmälan mot Paulus till honom,

och de bad Festus att gynna deras sak och låta hämta Paulus till Jerusalem. De förberedde nämligen ett bakhåll för att döda honom under vägen.

Festus svarade att Paulus hölls i häkte i Caesarea och att han själv snart skulle fara dit.

»Era ledare«, sade han, »får alltså följa med dit ner och anklaga mannen om han har gjort något som är fel.«

Festus stannade inte mer än åtta tio dagar och for sedan ner till Caesarea. Följande dag intog han sin plats på domartribunen och befallde att Paulus skulle föras in.

När han kom omringades han av de judar som hade rest ner från Jerusalem. De riktade en mängd svåra beskyllningar mot honom utan att kunna styrka dem,

medan Paulus försvarade sig med att säga: »Varken mot judarnas lag eller templet eller kejsaren har jag förbrutit mig.«

Men Festus, som ville hålla sig väl med judarna, frågade Paulus: »Går du med på att fara upp till Jerusalem och dömas av mig där?«

Paulus svarade: »Jag står inför kejsarens domstol, och det är här jag skall dömas. Judarna har jag inte gjort något ont, det vet du själv mycket väl.

Om jag har gjort mig skyldig till något som förtjänar döden är jag beredd att dö. Men om deras anklagelser saknar grund kan ingen utlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren.«

Efter överläggning med sina rådgivare sade Festus: »Du har vädjat till kejsaren, till kejsaren skall du fara.«

FESTUS LÄGGER FRAM FALLET PAULUS FÖR KUNG AGRIPPA. Några dagar senare anlände kung Agrippa och Berenike till Caesarea och besökte Festus.

De stannade i flera dagar, och Festus lade fram fallet Paulus för kungen. »Här finns en fånge«, sade han, »som Felix har lämnat efter sig.

När jag var i Jerusalem gjorde judarnas överstepräster och äldste en anmälan mot honom där de krävde att få honom dömd.

Jag svarade dem att romarna inte har för sed att utlämna en anklagad innan han har fått möta sina anklagare och haft tillfälle att försvara sig.

När de så hade kommit hit spillde jag ingen tid utan satte mig redan nästa dag att hålla dom och lät föra fram mannen.

Men när hans anklagare uppträdde beskyllde de honom inte för något sådant brott som jag hade väntat,

utan det gällde en del tvistefrågor i deras egen religion och en viss Jesus, som är död men som Paulus säger är i livet.

Då jag inte visste hur jag skulle reda ut detta, föreslog jag honom att resa till Jerusalem och låta sig dömas där.

När han då yrkade på att hållas i förvar för att få sin sak avgjord av kejsaren, gav jag order att han skall sitta kvar här tills jag skickar honom till kejsaren.«

Agrippa sade att han själv skulle vilja höra mannen tala, och Festus svarade att det kunde ske dagen därpå.

PAULUS FÖRSVARSTAL INFÖR KUNG AGRIPPA. Följande dag kom alltså Agrippa och Berenike med prakt och ståt och tog plats i audienssalen tillsammans med överstarna och de förnämsta i staden.

Festus lät föra in Paulus och sade: »Kung Agrippa och alla andra här närvarande. Ni ser framför er den man för vars skull hela mängden av judar har legat över mig, både i Jerusalem och här, och högljutt krävt att han inte skall få leva längre.

Jag kan inte finna att han har gjort något som förtjänar döden,

och när han själv vädjade till kejsaren beslöt jag att skicka honom dit. Men jag har ingenting påtagligt att skriva om honom till min härskare. Därför låter jag honom framträda inför er och först och främst inför dig, kung Agrippa, så att jag efter den här utfrågningen vet vad jag skall skriva.

Det kan inte vara rimligt att skicka en fånge utan att också ange vad han anklagas för.«

Agrippa sade då till Paulus: »Du har min tillåtelse att föra din talan.« Då lyfte Paulus handen och började tala till sitt försvar:

»Kung Agrippa, jag är lycklig över att det är inför dig som jag i dag får försvara mig mot allt som judarna beskyller mig för,

särskilt som du så väl känner till alla judiska seder och bruk och tolkningsfrågor. Därför ber jag dig lyssna på mig med tålamod.

Hur mitt liv har varit från det jag var ung, ända från början, bland mina landsmän och sedan i Jerusalem, det vet alla judar.

De känner mig sedan gammalt, och om de bara vill kan de intyga att jag har levt som farisé, i överensstämmelse med vår religions strängaste riktning.

Vad jag nu står till svars för är hoppet om det som Gud har lovat våra fäder

och som vårt folks tolv stammar väntar sig att få se uppfyllt genom att oavlåtligt tjäna Gud dag och natt. Det är för det hoppets skull, kung Agrippa, som jag nu anklagas av judarna.

Varför anser man det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?

Jag fann det själv vara min plikt att på allt sätt bekämpa nasarén Jesu namn,

och jag gjorde det också i Jerusalem. Med fullmakt från översteprästerna satte jag många av de heliga i fängelse, och när man ville döda dem röstade jag för det.

Överallt i synagogorna fick jag dem gång på gång straffade och tvang dem att häda, ja, i mitt raseri förföljde jag dem till och med i städer utanför Judeen.

När jag för den skull reste till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag

fick jag under färden, kung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus som kom från himlen och omgav mig och mina reskamrater med ett sken som var starkare än solen.

Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det går dig illa om du spjärnar emot.’

Jag sade: ’Vem är du, herre?’ Och Herren svarade: ’Jag är Jesus, den som du förföljer.

Stig upp och stå på dina ben! Jag har visat mig för dig för att utse dig till min tjänare och till vittne om vad du har sett av mig och vad du kommer att få se av mig i framtiden,

då jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem skall jag sända ut dig,

för att du skall öppna deras ögon och vända dem från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig skall de vinna syndernas förlåtelse och få en plats bland dem som helgats.’

Därför, kung Agrippa, kunde jag inte annat än lyda denna syn från himlen.

Först i Damaskus och Jerusalem och sedan över hela Judeen och inför hedningarna har jag predikat att man måste ångra sig och vända om till Gud och utföra sådana gärningar som svarar mot ångern.

Det var därför judarna grep mig i templet och försökte mörda mig.

Men tack vare Guds hjälp ända till denna dag kan jag stå som vittne inför både hög och låg, och vad jag talar om är ingenting annat än vad profeterna och Mose har förutsagt:

att Messias måste lida och att han som den förste som uppstod från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna.«

På denna punkt i hans försvarstal avbröt Festus honom och ropade: »Du yrar, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen.«

Paulus svarade: »Högt ärade Festus, jag yrar inte, jag talar sanna och förnuftiga ord.

Kungen är väl insatt i dessa frågor, därför kan jag också tala öppet och frimodigt till honom. För jag är säker på att inget av detta är obekant för honom, det har ju inte tilldragit sig i någon avkrok.

Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du tror.«

Agrippa svarade Paulus: »Det går fort för dig att få mig till kristen.« –

»Fort eller långsamt«, svarade Paulus, »Gud give att inte bara du utan alla som i dag lyssnar på mig blir sådana som jag – men utan de här bojorna.«

Kungen och ståthållaren och Berenike samt deras uppvaktning reste sig nu,

och när de hade dragit sig tillbaka sade de till varandra: »Den mannen gör ingenting som förtjänar döden eller fängelse.«

Och Agrippa sade till Festus: »Om han inte hade vädjat till kejsaren hade han kunnat friges.«

RESAN ÖVER MEDELHAVET. När det var bestämt att vi skulle avsegla till Italien överlämnades Paulus och några andra fångar till en av Kejsarbataljonens officerare som hette Julius.

Vi steg ombord på ett fartyg från Adramyttion som skulle till hamnar i Asien och seglade ut. Aristarchos, en makedonier från Thessalonike, följde med oss.

Dagen därpå gick vi in till Sidon. Julius behandlade Paulus väl och lät honom gå till sina vänner för att få vad han behövde.

När vi lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind.

Och efter att ha gått över öppna havet utanför Kilikien och Pamfylien kom vi till Myra i Lykien.

Där fick officeren tag på ett fartyg från Alexandria som skulle till Italien och satte oss ombord på det.

Under åtskilliga dagar gick seglatsen långsamt, och när vi omsider nått i höjd med Knidos och vinden fortfarande låg emot oss gick vi in i lä av Kreta vid Salmone.

Längs kusten lyckades vi så småningom ta oss fram till en plats i närheten av staden Lasaia som hette Goda hamnarna.

Då hade lång tid förflutit, fastedagen var redan förbi och det började bli riskfyllt att segla. Paulus varnade dem

och sade: »Jag ser tydligt att resan blir strapatsrik och leder till stora förluster, inte bara av last och skepp utan också av våra egna liv.«

Men officeren litade mer på skepparen och fartygets ägare än på vad Paulus sade.

Eftersom platsen var olämplig som vinterhamn röstade flertalet för att man skulle segla därifrån och försöka nå fram till Foinix och ligga där över vintern. Det är en hamn på Kreta som är öppen mot sydväst och nordväst.

När så en sydlig bris blåste upp menade de att de kunde genomföra sin plan. STORM UTANFÖR KRETA. De lättade ankar och följde Kretas kust.

Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordosten, svepte ner från land.

Fartyget fångades av den och kunde inte hålla upp mot vinden, utan vi föll av och länsade undan för den.

Vi kom i lä av en liten ö som hette Kauda och lyckades där med nöd och näppe bärga skeppsbåten.

Sedan den tagits ombord stagade man fartyget som en säkerhetsåtgärd. De var rädda för att de skulle driva upp på Syrtenbankarna, och därför sänkte de rån och seglade vidare så.

Då vi var svårt ansatta av stormen gjorde de sig nästa dag av med en del av lasten,

och på tredje dagen vräkte de med egna händer allt löst överbord.

Varken sol eller stjärnor visade sig på flera dygn, och stormen låg hårt på. Till slut förlorade vi allt hopp om räddning.

Ingen hade nu på länge fått någon mat. Paulus steg då fram bland dem och sade: »Ni skulle ha lytt mitt råd och inte gett er ut från Kreta, så hade ni besparat er dessa strapatser och förluster.

Men nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inga liv skall gå förlorade, bara skeppet.

I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar,

och han sade: ’Var inte rädd, Paulus. Du skall stå inför kejsaren, och alla som är med dig ombord har Gud skänkt dig!’

Var därför vid gott mod! Jag litar på Gud, det blir som han har sagt mig.

Men vi kommer att drivas i land på någon ö.«

På fjortonde dygnet av vår färd över Adriahavet började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land.

De lodade och fann att djupet var tjugo famnar. Strax efteråt lodade de på nytt och fick det nu till femton famnar.

De fruktade att vi skulle drivas mot klippor och lade ut fyra ankare från aktern och önskade bara att det skulle bli dag.

Sjömännen gjorde ett försök att överge fartyget och firade ner skeppsbåten under förevändning att de skulle lägga ut ankare från fören.

Då sade Paulus till officeren och soldaterna: »Om inte de där stannar kvar ombord är ni förlorade.«

Då kapade soldaterna linorna och lät skeppsbåten driva i land.

Innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. »Nu har ni varit utan mat i fjorton dagar och inte fått någon näring.

Därför råder jag er att äta, det behöver ni för att kunna klara er. Ingen av er skall nämligen mista så mycket som ett hårstrå.«

Sedan tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta.

Då repade alla mod och intog föda.

Allt som allt var vi 276 personer ombord.

Efter att ha ätit sig mätta vräkte de spannmålslasten i sjön för att göra fartyget lättare.

STRANDNING PÅ MALTA. När det blev dag kände de inte igen landet, men de upptäckte en bukt med sandstrand, där de tänkte att de skulle kunna sätta fartyget på land.

De släppte trossarna och lämnade ankarna i sjön. Samtidigt fällde de ner styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde in mot stranden.

Men de gick på ett rev och rände upp med skeppet där. Fören körde fast och stod orubbligt kvar, men aktern började brytas sönder av bränningarna.

Soldaterna beslöt då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i land och fly.

Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem i deras avsikt. Han befallde att först skulle de simkunniga hoppa i vattnet och ta sig i land och därefter de övriga,

en del på plankor och andra med hjälp av folk från fartyget. Så lyckades alla rädda sig i land.

När vi var i säkerhet fick vi veta att ön hette Malta.

De infödda var ytterst vänliga mot oss; de tände ett bål och tog hand om oss alla, för det började regna och var kallt.

Paulus drog ihop ett fång torrt ris, och då han lade det på elden kom en huggorm fram på grund av värmen och högg sig fast vid hans hand.

När de infödda såg ormen hänga från handen på honom sade de till varandra: »Den där mannen måste vara en mördare. Han har räddats från havet, men rättvisans gudinna ville inte att han skulle få leva.«

Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada.

De andra trodde att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. När de sedan hade väntat en lång stund och sett att ingenting särskilt hände honom slog de om och sade att han var en gud.

I närheten låg det gårdar som tillhörde Publius, öns främste man, och han tog emot oss och visade oss gästfrihet i tre dagar.

Hans far låg till sängs med feberanfall och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom.

Efter det kom också de andra sjuka på ön dit och blev botade.

De gav oss många bevis på sin uppskattning, och när vi skulle segla därifrån försåg de oss med allt vi behövde.

TILL ROM. Efter tre månader avseglade vi med »Dioskurerna«, ett fartyg från Alexandria som hade legat vid ön över vintern.

Vi gick in till Syrakusa och låg där i tre dagar.

Därifrån kom vi så småningom fram till Regium. Efter en dags väntan fick vi sydlig vind och nådde efter två dagar Puteoli.

Där fann vi trosbröder och blev inbjudna att stanna hos dem en vecka. Och på det sättet kom vi till Rom.

Bröderna där hade fått besked om oss och kom ända ut till Forum Appii och Tres Tabernae för att möta oss. När Paulus såg dem tackade han Gud och fylldes med tillförsikt.

Efter ankomsten till Rom fick han tillstånd att ha egen bostad tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom.

TAL TILL JUDARNA I ROM. Tre dagar senare bad Paulus de ledande bland judarna att komma till honom, och när de var samlade sade han till dem: »Mina bröder. Fast jag inte har förbrutit mig mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder och bruk blev jag i Jerusalem utlämnad till romarna och bortförd som fånge.

Sedan de hade förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänar döden.

Men judarna satte sig emot det, och jag blev tvungen att vädja till kejsaren, dock inte för att anklaga mitt folk.

Detta är bakgrunden till att jag har kallat er hit för att få träffa er och tala till er, ty det är Israels hopp som är anledning till att jag bär dessa bojor.«

De svarade: »Vi har inte fått något brev om dig från Judeen, och inte heller har någon av de bröder som kommit hit haft något ont att säga om dig, vare sig öppet eller i enrum.

Men vi vill gärna höra av dig själv vad du har för åsikter. Om den här sekten vet vi ju att den möter motstånd överallt.«

De kom överens om en viss dag, och då infann sig ännu fler hos honom där han bodde. Från morgonen till sena kvällen vittnade han om Guds rike och utlade vad det innebär, och utgående från Moses lag och profeterna sökte han vinna dem för tron på Jesus.

Somliga lät sig övertygas av hans ord, men andra ville inte tro.

I stor oenighet bröt de upp sedan Paulus tillagt detta enda: »Det var med rätta som den heliga anden

sade till era fäder genom profeten Jesaja: Gå till detta folk och säg: Ni skall höra med era öron men ingenting förstå, och se med era ögon men ingenting uppfatta.

Ty detta folks hjärta är förstockat. De är tröga att höra med sina öron, och de tillsluter sina ögon, så att de inte kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå i sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig.

Därför skall ni veta att det är till hedningarna som Gud nu har sänt frälsningen. De kommer att lyssna.«

PAULUS VISTELSE I ROM. Där stannade han i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom,

och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.